Förluster

Nyligt gick en nära släkting bort. En del av en annan generation, den sista länken till ett samhälle innan televison, mobiltelefoner och kraven på konstant tillgänglighet - min älskade farfar. Det är en svår förlust, och jag kommer att sakna honom längre. Än känns det inte helt sant, inte helt trovärdigt att han inte finns där, att det inte bara är att lyfta telefonluren och få ett svar. Det är dags att vänja sig vid den tanken.

Förutom sorgen att mista någon som funnits där vid hela min uppväxt så innebär även hans bortgång att en möjlighet för alltid gått förlorad. Jag kan inte längre fråga om det som varit, det som han mindes, det som han tänkte. För mig har kontakten med mina mor- och farföräldrar varit viktiga länkar till min historia, något som funnits innan mig, sett, upplevt och gjort saker som jag inte ens kunnat drömma om. Men långsamt, en efter en, har de gått bort. Ibland hastigt och oväntat, ibland långsamt borttynande, genomgående metamorfoser som slutligen bara lämnat ett skört litet skal kvar.

Tiden är obönhörlig, kan jag tänka. Och sedan slår det mig, att den bara är just tid. Och att jag spenderat mycket av den i ett priviligerat tillstånd med flera generationers vakande ögon på mig. Och att jag kanske, med tiden, kommer att hålla ett vakande öga på någon annan. Kretsloppet fortsätter. Det är, ändå, förtröstansfullt.

Listiga rävar

En konsultation kan vara många saker. Det kan vara ett möte där motivet redan på förhand är givet och endast saker på detaljnivå ska avhandlas. Det kan vara ett tillfälle då ett tänkbart fält läses av. Det kan även vara det ögonblick då precis alla möjligheter finns, alla dörrar är öppna och inget är på förhand givet. Idag var ett av de sistnämnda och i slutänden blev det ett motiv som förvånade mig. Efter klienten gått kunde jag inte annat än att le. Vad jag just hade mött var inget annat än en tredje kitsune! Och vad än roligare är, så har denna klient norskt påbrå. När han kom in genom dörren hade jag absolut inte kitsune för ögonen men såhär i backspegeln borde jag ju ha anat. Även med de två andra kitsune-designerna har ju klienterna haft kopplingar till Norge. Ett lustigt sammanträffande, måste jag säga.

Förutom morgonens konsultation så arbetade jag även vidare på Roberts koi och momiji idag. Det är ett arbete som har tagit sin ringa tid, men det fortskrider med bra resultat. Med lite hängivenhet så skall den nog vara så gott som klar innan jul. Det skulle bli en fin avslutning på mitt första år som deshi.

November

Tillbringade tid i studion idag, utan att ha någon klient. Skissade en del, och tittade på när sensei arbetade. Det börjar sjunka in mer och mer det faktum att man kan lära mycket bara genom att se på när någon som kan ett hantverk utför det. Plus att vana fingrar ger en sorts skönhet även till de mest vardagliga sysslor.
Det var trevligt att befinna sig i studion utan att ha något egentligt att göra själv.Det var ett välbekant eko av våren och sommarens goda vanor, då jag hade långt mer tid att spendera genom att se, höra och lära.

Jag fick även glädjen att packa upp mina maskiner idag- mina första egna maskiner. Fram tills idag har sensei lånat mig sina verktyg men nu har jag alltså egna. Kan knappt vänta på att få prova dem, så det är högst beklagligt att nästa vecka till stor del kommer attt spenderas utanför landets gränser. Men när jag kommer hem igen... då ska det hända saker. Var så säkra.

Saker att fästa sig vid

Fem av de sju lyckogudarna, bild ur en bok för barn, ca 1792 (allt enligt http://rarebooksinjapan.com/ )

Att undgå att fästa sig vid saker, eller att skaffa sig favoriter tycks för mig i det närmsta vara omöjligt. Jag har en tendens att förälska mig i saker, må det vara böcker, filmer, maträtter eller drycker - jag kan till exempel bli så förtjust i en viss sång att den är det enda jag lyssnar på i flera dagar. När den initiala förälskelsen har lagt sig så antar min relation till favoriten något mer normala proportioner. Men de flesta saker som jag en gång har känt starkt för fortsätter i regel att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Inte helt oväntat har denna tendens även börjat visa sig i min relation till irezumi; min förtjusning inför motiv med kitsune har väl knappast gått någon läsare förbi vid det här laget. Och nu vill jag presentera ännu en ny älskling:

Lyckogudarna, eller Shichifukujin.

Ett knepigt motiv, kan tyckas men jag har varit smått förtjust i dem sedan första gången jag såg en traditionell japansk tatuering (en rygg, vill jag minnas) med dem. Den hade en bra känsla i sig, helt enkelt.
Nu föll det sig så att jag under en längre tid fört ett samtal med en vän om en tatuering. Vi har dividerat fram och tillbaka och jag har gjort en del efterforskningar. Då min väns yrke har starka kopplingar till livsmedel och odling så gick tankarna i riktning mot Inari men det var något som inte riktigt kändes rätt, som inte klaffade. När vi började närma oss Daikoku (en av de sju lyckogudarna och tillika gud över gröda och spishäll för att bara nämna två av hans associationer) så började det dock brännas.
Nu sitter jag och gör förarbete för skisser på två ärmar. Daikoku på den ena, Ebisu på den andra (guden över fisket och fiskarna, bland annat). Förutom att agera som skyddshelgon (i en vid mening) för olika aktiviteter så är de sju även förknippade med olika goda egenskaper: Daikoku kopplas till lycka eller tur och Ebisu till ärlighet eller uppriktighet. Bättre par kan jag knappast tänka mig!

Arbete pågår

Alla större konstruktioner behöver en stabil grund att stå på. Att arbeta med irezumi utgör inget undantag: en design omgärdas av mängder av förberdeelser, såväl läsande som det rena skissarbetet. Den prövas och omarbetas många gånger. När nålarna väl plockas fram återstår inte mycket egentligt kreativt arbete - då inleds övningen i tålamod.

Denna grund tog sin form för ett par veckor sedan, och jag tycker att det bådar gott för framtiden.

Handling och konsekvens

Det beslut som jag fattade för ett par veckor sedan har redan avspeglat sig positivt i min tillvaro. Energin börjar komma tillbaka och med den nyfikenheten och kunskapstörsten, något som jag knappt märkt hade mattats av innan de nu börjat öka i styrka igen. Jag känner mig väldigt entusiastisk över de arbeten jag har framför mig.

Men åter till de arbeten som gjorts: Förra veckans arbete med Viktors kitsune var oerhört spännande. Det är en design som jag skissat på, utvecklat och grubblat på i många månader, och det kändes stort att få gå från papper till hud. Mycket händer när motivet ska samverka med muskler och leder men det föll på plats. Jag vågar till och med säga att det föll på plats mycket bra, även om den behövde aningen mer skinn än vad kunden kanske väntat sig från första början. Vi enades dock snabbt om storlekens nödvändighet och kunde skrida till verket. Dryga tre timmar sedan var linjerna på plats, och Viktor hade gått från inte alls tatuerad till att vara ägare av början på något stort.

Nu dröjer det dessvärre innan jag får tillfälle att fortsätta att arbeta på just denna design. Det verkar vara symptomatiskt med räv-klienterna - de tycks dras till vårt grannland med en obändlig kraft. Det stärker mig ytterligare i tanken att motiven varit de rätta för dem, dock.

Påbörjade och stundande

I helgen lades grundstenarna för Johans ryggtavla. Lördagen och söndagen vigdes åt det inledande arbetet och jag känner mig tillfreds med resultatet. Huvudlinjerna för designen är på plats, och nästa sittning blir det till att placera in omkringliggande element och en del detaljer. Inga bilder kommer upp i detta skede men jag hoppas på att kunna förse er med bilder på arbetet efter nästa sittning. Detta då jag insett (efter senseis och åtskilliga andras syrliga kommentarer) att min mobilkamera kanske. trots allt, inte är det bästa att dokumentera sina verk med. Jag böjer mig nu för er önskan och skall hädanefter inte publicera några undermåliga bilder.

Imorgon kommer jag att påbörja något som visar sig vara en jungfrufärd: Viktors kitsune, och tillika första tatuering. Jag har nu vid flertalet tillfällen getts förtroendet att vara den första att märka personer för livet, och det är en stor sak att leva upp till.
Nåväl, kitsune är något av ett favoritmotiv för min del som ni ju vet, och jag är mycket glad över att Viktor kommer att bära ett av mina verk. Motivet i sin helhet är baserat på berättelsen om rävhustrun - en saga som fastnat hos mig av någon anledning. Kanske för att den samtidigt belyser den mytologiska kitsunes falskhet såväl som dess trofasthet - dess dubbelnatur framstår där särskilt tydligt. Oavsett vilket så ser jag fram emot morgondagen.

Konfucius födelsedag - och ett steg närmre

Att det är Konfucius födelsedag idag blev jag varse om via Google, men det finns saker som Google inte kan hjälpa en med. Som att göra det klart vilka val man behöver göra i sitt liv för att det skall vara meningsfullt. Jag har behövt en del tid på mig att få ordning på min aprioriteringar. Och så en dag härom veckan, efter två viktig samtal med två för mig viktiga personer, framstod det som uppenbart för mig. Flykten tog slut och jag valde.

Det valet kommer förhoppningsvis att resultera i mer frekventa uppdateringar här. Och inte minst en ökad sinnesro. Jag känner mig redan stärkt.

September

Sensommarprakt, 2009.

Det nordiska svårmodet, skapat av det karga klimatet, den ofruktbara miljön och bristen på ljus. Ett mytiskt tillstånd som skapar rubriker om skyhöga självmordsfrekvenser och ett tyst, deprimerat folk. Allvarliga grejer.

Men svårmod är inte en så allvarlig sak, om det bara är en gäst emellanåt. Jag kan till och med njuta lite av det. Men då tillhör jag väl det tysta folket i norr.

In med det nya...

Detalj av verk av Yoshitoshi, 1868

Aldrig har konflikten mellan det nya och traditionen varit större. I alla fall inte i mitt liv. Jag har jobbat hårt de senaste veckorna med att lära in nya rutiner och arbetsuppgifter, lära känna nya människor och finna ett nytt sammanhang. Och jag trivs. Den nya arbetsplatsen är underbar på alla sätt och vis, arbetet är i överlag stimulerande och jag känner att jag växer i den nya rollen.

Samtidigt längtar jag till en liten vindsvåning med små fönster i taket, buddhor i olika former och doften av rökelse. Orden på papper kan inte riktigt mäta sig med bilder på hud. De ska väl inte göra det heller – det är dumt att jämföra två så vitt skilda företeelser. I mätandet och vägandet skulle ingen av sakerna komma till sin fulla rätt och en av dem skulle vara tvungen att ge vika för den andra i slutänden. Så behöver det inte vara. Jag får helt enkelt försöka finna ro och vänta.

"Och tiden blir ett förunderligt ting..."*

Tänk: i januari gjorde jag min första dag i studion. Nu ges jag förtroendet att till arbeta på egen hand med bara inledande instruktioner . Även om det inledningsvis kan kännas nästan lite olovligt att sitta där i studion utan sensei, så är det även under de ögonblicken som jag kan känna att jag växer en aning i rollen som horishi. Än så länge är jag ju långt ifrån fullfjädrad men de steg som tas framåt är inte stapplande, osäkra, utan görs med större och större självförtroende.

Men tidens gång har på sistone gjort sig påmind även på andra områden i mitt liv. Jag har hamnat i ett nytt sammanhang inom mitt nuvarande professionella yrkesliv (vilket innebär at allt tatuerande får äga rum på kvällar eller helger) och upplever där nybörjarens osäkerhet och behov av rutiner. Jag är det nya barnet på dagis, den som ingen känner, inget vet, som står inför att identifiera och dechiffrera den platsens sociala regler och krav. Jag hoppas att jag även i det sammanhanget snart finner min roll och plats, som jag gjort i studion under de senaste månaderna. Att allt lägger sig säkert på plats.

Att tiden rör på sig är även uppenbart i själva naturen. Hösten är på väg, mörkret börjar smyga sig inpå knutarna. Det finns en ny skarphet i luften, en doft som skvallrar om kommande kyla. Stunderna som kan tillbringas på balkongen blir kortare och kortare, de varma kläderna är dags att rota fram. Det är en tid när saker tar slut, och samtidigt en tid när mycket nytt tar vid.

Det är förunderligt i den mening att det alltid tar mig med överraskning. Varje år.

* Med en kärleksfull nickning mot Sune.

Tänka stort.

I takt med att designerna blir större dyker även nya tekniska utmaningar upp – själva kroppens form börjar i högre grad att påverka hur designen skall placeras. Plötsligt sluts designer som tidigare varit utsträckta på ett papper. Det är fascinerande att ställas inför detta; mitt tänkande måste förändras och jag måste förhålla mig till bilderna mer tredimensionellt. För tillfället jobbar jag med två större arbeten: en kitsune och en koi. Dessa två designer bjuder båda på utmaningar men det är i sanning fantastiskt att se hur arbetet framskrider efter varje sittning.

Igår fortsatte arbetet med Lars vad, och jag lade till en del höstlöv och andra detaljer. Den kitsune jag arbetar med är uppbyggd av många små, korta linjer vars samspel är mycket viktigt, det gäller verkligen att vara uppmärksam på helheten så att inget av dynamiken går förlorad. Jag får fundera en del, men som tur är har Lars ett tålamod som räcker långt.
Det blir stadigt vackrare och vackrare, och jag är övertygad om att när jag väl visar upp en bild av den här på bloggen så kommer det att vara med ett hjärta som nästan brister av stolthet.

Jag arbetade vidare med Roberts koi i onsdags. Koi är förhållandevis komplicerad att göra, den utgörs av en mix av långa linjer och känsligt rundade fjäll. Ett misstag blir snabbt uppenbart, så det gäller att hålla tungan rätt i mun, handen stadig och inte låta sig stressas. Första sittningen var lite nervkittlande för mig, då jag givetvis var väldigt angelägen att allt skulle bli helt perfekt. Själva strävan efter perfektion sätter inte sällan käppar i hjulet, så det tog sin runda tid att avklara den första sittningen.
Nu vid andra sittningen kändes det lättare och jag är nöjd med resultatet så här långt. Snart borde det vankas färger.

Den nyfikne kan jag skicka vidare till min lärlingskollega Micaels sida om studion. Han har där lagt upp foton av såväl Horimatsuskolan som en fysisk plats som dess innevånare. En del av både ”min” kitsune och koi kan skymtas på ett hörn. Tack Micael, för att du fotograferar när jag själv tvekar!

Kunskap.

Allt eftersom jag givits förtroendet att arbeta med större och större designer så har behovet av ordentliga efterforskningar blivit större, och som alltid när man börjar forska i något så finner man snart att ju mer man lär sig, ju mindre vet man med säkerhet.

För mig, som blivande horishi, känns det viktigt att ha så stor översikt av motivvärlden som möjligt. Jag tror inte på att lämna detaljerna åt slumpen. Även om de inte alltid är viktiga för den som skall bära tatueringen så är det viktigt för mig: jag vill inte göra ett illa utfört arbete med tvivelaktig innebörd. Det är mitt ansvar att varje tatuering som inpräntas i någons hud av min hand också avspeglar den kunskap jag har insamlat. I fallet med japanska motiv följer en enorm tradition med ”på köpet”. Visst, man kan välja att inte fundera så mycket på sådana saker. Man kan välja att applicera vilken betydelse som helst i sin tatuering. Jag tror att själva processen ibland är långt mycket viktigare än utfallet. Att bli tatuerad är viktigare än att vara tatuerad. I sådana fall är motivet sekundärt, som ärret efter en operation. Jag har full respekt för de som har den inställning till tatueringsakten. Men för mig, som hantverkare, är det viktigt att även det motiv som görs är sant mot sitt ursprung och inte förvanskats på vägen.

Idag kontemplerar jag följande rader:

"With narrow views and doubts

Speed will slow you down"*

___________

* Faith in mind, A guide to Ch’an practice av Mästare Sheng-Yen

Hotei.

Hotei, av Utagawa Kuniyoshi

Igår arbetade jag vidare på den kitsune påbörjades innan min avresa. Än behöver jag en del stöd vad det gäller design och sammanfogande av motivets olika element, men det tekniska arbetet framskrider med god fart. Det kändes mycket bra att vara tillbaka i studion och den kreativa och positiva anda som råder där. Jag försökte bidra lite till den genom att ta med mig en gåva från Hong Kong: en liten statyett föreställande Budai (på japanska Hotei) en av de sju lyckogudarna.

Ibland refererar man till honom som "den skrattande buddhan"eller "den tjocka buddhan", och det stämmer att vissa buddhistiska traditioner förhåller sig till honom som en boddhisattva. Inom japansk mytologi är hans roll dock främst som lyckogud, en symbol för förnöjsamhet och överflöd. I Kina är statyer av honom en vanlig syn på restauranger, butiker eller andra ställen där affärsverksamhet bedrivs.

Jag hoppas och tror att han kommer att passa bra in på Horimatsu-skolan. Om inte annat så pryder han sin plats.

Hem.

Jaha, då stod man återigen med fötterna på svensk mark. Efter dryga tre veckor i en asiatisk mångmiljonstad känns min egen stad liten som en by. När jag steg in i lägenheten slogs jag främst av tystnaden. Det var så tyst att det dånade. När jag öppnade balkongen vällde tystnad in. Det var fascinerande. Jag var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna.

Hong Kong är fullt av ljud. Det har en aldrig sinade ljudmatta. Ljuden kan förändras beroende på var man befinner sig men tyst är det aldrig. Billjud, sirener, slagborrar. Böner, rasslet av kau cim (spådomsstickor), cikadornas upphetsade sång de ögonblick då solen lyste som starkast. Luftkonditioneringars vinande och speaker-rösten i tunnelbanetågen. Musik i hissar, trappuppgångar och taxibilar. Ljud, ljud och åter ljud. Hong Kong är aldrig tyst. Efter ett tag glömde jag bort det, virades in i ljudet, men till en början lyssnade jag tills huvudet värkte, kunde inte sortera.

Den norrländska tystnaden var som balsam för själen och jag lyssnande till den en lång stund, försökte att andas så tyst som möjligt för att verkligen kunna höra den. Det känns bra att vara hemma igen.

Goode morning

Den hälsningen gav handduken från det lilla hotellet i North Point mig när jag granskade den på morgonen..
Men jag hade svårt att hålla med - det 8 kvadratmeterstora hotellrummets lilla men högeligen välmående skara myror hade hållit mig vaken under natten. Vi bytte snart till ett annat hotell.

Avresa

Om ett par timmar är jag på väg till ett ställe som jag gärna i framtiden skule referera till som "hem". Lite mer än ett dygn separerar mig från värmen, fukten, doften av rökelse och offereldarna.

Jag längtar. Ska försöka uppdatera här medan jag reser, men då det land jag besöker är ökänt för sin kontroll över annars fria medier så kan jag inte lova något.

En ny nivå.

Idag påbörjade jag min andra större design, en koi bland höstlöv. Robert befann sig under nålen och visade prov på gott tålamod medan jag lirkade, vred och vände för att inte smeta ut stencilen, och med den de fjäll som kostade mig så mycket tid häromdagen. Med Horimatsus vägledning och praktiska råd förflöt arbetet väl; kombinationen en tålmodig lärare och en lättsam klient är väl det absolut bästa som kan hända en lärling.

Jag måste erkänna att denna första karp oroat mig en aning. Natten till idag sov jag knappt en blund. Jag antar att den oron varit kopplat till de första månadernas fokus just på det motivet, och hur den gäckat mig på papperet. Jag minns alltför väl hur trött jag var på karpar ett tag - jag till och med drömde om fjäll och fenor. Och det var inga vackra drömmar, kan jag lova. Att nu ha kommit till den punkten att jag faktiskt är betrodd att tatuera motivet - det känns fantastiskt. Jag och maskinen har börjat få en betydligt bättre relation till varandra också, och det känns varken ovant eller främmande att arbeta med den längre.
När jag tvättade av det överflödiga bläcket och sårvätskan och min första koi fanns där, på armen kändes det nästan overkligt. Det klack till i mig - "jag har faktiskt kommit så här långt! Det fungerar!" Jag har lärt mig mycket under dessa månader, haft många bra samtal och diskussioner och på något vis känns det som att dessa destillerats ner till de arbeten som jag fått göra denna vecka. Jag lade band på mig för att inte jubla medan jag plastade in Robert efter sittningens slut.

Det har på många sätt varit en viktig vecka för mig: i måndags gavs chansen att påbörja en annan större design på Lars. Tålmodige Lars, vars fot jag gav en något i överkant omild behandling sist jag såg honom hade inte låtit sig avskräckas, utan kom tillbaka för att upplåta en hel vad. Sådant mod måste man beundra.
I måndags drog jag upp huvudlinjerna för en design med en kitsune, (denna gång med avsevärt större varsamhet än veckan innan, vill jag hoppas och tro) och jag har stora planer för den i framtiden.

Två stora designer på en vecka. Jag blir snart fartblind. Men lycklig. Mycket lycklig. Jag avhåller mig ändå från att lägga upp några bilder på dessa arbeten ännu. Inte för att hålla er på halster, utan för att de ännu har en bit att gå innan de blir meningsfulla för någon annan än den på vars kropp den sitter eller den från vars hand den är sprungen. Ni förstår nog.

Som en snigel.

Är det något som min tid som deshi borde ha lärt mig så torde det väl vara att det sällan är lönt att irritera sig över saker, samt att tålamod är en dygd som kan ta en långt i livet. Inte för att själva lärlingsskapet i sig är någon källa till irritation – absolut inte – men för att man då och då stöter på patrull i sitt arbete och tvingas lägga långt mycket längre tid på en detalj än vad man inledningsvis hade förväntat sig.
Idag var en sådan dag. I tre timmar satt jag och försökte arbeta rent en skiss för att kunna göra en stencil av den direkt imorgon. Men åh, vad karpens fjäll satte krokben för mig. Det som hade kunnat ta en kvart och sedan lämnat utrymme för annat skissarbete som hänger över mig, så blev jag sittande med fjällen. De hoppade över papperet, lade sig omlott och på tvären, men såg aldrig riktigt bra ut. Gång på gång fick jag avbryta och ta det hela från början igen. Jag upplevde dock inte den våldsamma frustration som annars har varit nära till hands när skissarbetet har gått dåligt (vilket jag tolkar som ett gott tecken och ett steg framåt, på ett rent personligt plan).

Envisheten belönade sig. Snigeln kom upp på berget. Imorgon blir det till att arbeta med en design baserad på en koi.

Utsikt.

Fotografi från Tin Haus tempel i Stanley Beach, Hong Kong.

Det går stadigt framåt med tatuerandet med stöd av sensei, övriga deshis och andra vänliga människors stöd. Jag är stort tack skyldiga er som upplåtit er hud till mig; särskilt tack till Lars och Lisa. Den sistnämnda lät mig häromdagen arbeta på hennes vänstra vad. Jag hoppas att vyn av berget Fuji kommer att vara henne till glädje. Själv kände jag mig glad och stolt över att se det färdiga resultatet - linjerna är jämnare, svärtan intensivare och hela handlaget mycket självsäkrare.

Jag börjar känna att jag inte längre står vid tröskeln och tittar in på irezumi, utan att jag, så sakteliga, börjar vara på väg att träda in i rummet. Jag anar en ljusblå himmel.

Konceptuell konst?

Följande syn mötte mig då jag kom till mitt andra jobb för en tid sedan. Med jämna intervall längs korridorens väggar satt lappar med budskap som det ovanstående. Jag vågade inte fråga om det var konst eller inte.

Vatten.

När jag började gå hos Horimatsu som kund så talade vi ofta om rent själsliga ting. Om varandet, viljan och intentionen. Vi var inte alltid överens, var kanske snarare oense ganska regelmässigt. Men samtalen var bra, och jag hoppas att de var lärorika för oss båda. Jag vill tro det, i alla fall.

Vid något av våra många samtal om zen dök liknelsen om vattnet upp. Ni vet, att ens sinne skall vara som vatten. Jag antar att liknelsen är mycket bekant för alla som studerat zen.
"Som vatten?" tänkte i alla fall jag.
Vatten tar form efter det kärl som det hälls i, något som inte direkt kändes attraktivt för mig, som redan sedan unga år odlat en del ganska starka politiska åsikter. Anpassning har inte direkt varit, eller är, min grej. Nä, som vatten ville jag inte vara.

Men som sensei då påpekade kan vatten gå igenom flera formstadier, vart och ett med sina egna egenskaper. Flytande. Is. Ånga. Isen spränger långsamt vilket kärl som än håller det. Ångan undflyr alla försök att fångas. Vatten i flytande form kan omöjligen greppas.
Det börjar sjunka in hos mig nu. Att vattnet inte alltid ska flyta. Men även att flytande vatten alltid hittar en väg förbi hindren. Över, under - igenom om så krävs.

Jag börjar tro att jag vill att mitt sinne ska vara som vatten. Ibland.

Jord.

Jag befinner mig för tillfället i mitt barndomshem och försöker arbeta medan jag har ansvar för att allt står rätt till på gården. Det är en annan puls här ute, en helt annan än den jag vistas i vanligtvis. Det tar tid att utföra sysslorna,och de går inte att skynda på dem.
Jag försöker komma in i lunken och växla ner. Antagligen är detta ett lysande tillfälle att ta sig an mästare Sheng-Yens bok. Vi får se hur det går.

Övningsyta.

Från att ha varit den som övar på folk så fick jag häromdagen känna på nålen. Vi lärlingar har nu kommit till den punkten att vi övar på varandra,vilket känns tryggt och bra med en kollega som Micael. Lugnet och tryggheten personifierad är han, och visade inga tecken på stress vare sig när jag arbetade på honom eller han på mig.

Det är väl drygt åtta månader sedan jag blev tatuerad sist, och då det jobb som Horimatsu gjort på mig i huvudsak varit med tebori (traditionella tatueringsverkryg) så kändes det aningen oroande att bli tatuerad med maskin. Jag hade dock inte behövt oroa mig - rotarymaskinerna är en helt annan upplevelse än de vanliga, högljudda dito. Det var fullt möjligt att slappna av och titta på hur min kollega tog sig an att fästa en bonji i mitt skinn (tecknet för läkandets buddha, Yakushi) . Det slutgiltiga resultatet sitter nu på min kropp, för ögonblicket insvept i plast. Allt såg fint ut då jag tvättade av den imorse, och jag är glad över att ha en kollega som är så säker på hand så tidigt.

Det är lustigt, när denna sommar började tänkte jag att det skulle bli den första på tre år som jag skulle få bada obehindrat. De tre tidigare somrarna var nämligen mina ärmar under arbete, och jag hade bäst med tid för att bli tatuerad på sommaren. Alltså har det inte direkt varit aktuellt att bada - alltid har det varit någon yta som behövde läka ostört. Men den här sommaren, då var ju ingen tatuering planerad, och jag skulle helt obehindrat kunna både sola och bada, tänkte jag mig. Men så blev det ju inte.Nu när jag sitter här med plast så känns det som att det är rätt okej att det inte blev så. Det är roligt att vi är på g, att saker går framåt, och att sensei visar oss det förtroende som han gör. Det återstår så oerhört mycket att lära, men det går sakta framåt.

Vem var det som sade det där som snigeln? Tesshu? Jag vill minnas att det gick ungefär "Om snigeln bestämmer sig för att klättra uppför berget Fuji, så är det givet att han kommer att lyckas". Nå, så känns det. Som att ha en lång vandring framför sig, och att förutsättningen att nå målen är direkt avhängig av min målmedvetenhet.

Beroende.

I torsdags så drog min mobiltelefon sin sista suck. Den annars så färgglada skärmen fladdrade till, blev vit och valde sedan att aldrig lämna det stadiet. Den spred förvisso ett ganska vackert sken men var helt otjänlig. Jag har alltså varit okontaktbar sedan i torsdags eftermiddag. Det har varit en speciell upplevelse, kan jag lova.

Torsdagkväll var helt okej, jag råkade flippa fram mobilen någon gång då och då bara av gammal vana men den fungerade inte bättre för det. Fredag likaså - jag var väl egentligen för upptagen av annat för att reflektera över att jag inte gick att nå. Det var på lördag som abstinensen började. jag började tänka på alla viktiga samtal som jag kanske missade. På de viktiga sms som jag hade behövt få ta emot innan jobbveckan börjar, allt som skulle planeras bara genom att skicka några skruttiga små meddelanden. Men icket - skärmen lyste fortfarande envist vitt utan tecken på förbättring.
Söndag började jag bli aningen desperat. Utan kontakt med omvärlden, annat än via Facebook och mail, på tre dagar! Jag borde i princip vara bortglömd. Började känna mig som en teknologins Robinson Crusoe, strandsatt utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Det var väl ungefär då jag började förbanna min dåliga vana att spara allt (bilder, telefonnummer - ALLT) på mobilen istället för på SIM-kortet. Dålig, dålig vana. Fotografierna från Hong Kong 2006? Borta. Telefonnummer till den där viktiga personen? Borta. Jag började förtvivla.
Kulmen nåddes dock imorse, måndag, då jag kommer försent till ett möte för att jag saknade en klocka. Jag använder tämligen konsekvent min mobil i det syftet, nämligen. Jag insåg att jag helt höll på att förlora kontakten med den civiliserade världen.

För att slippa framleva min existens som en varelse i samhällets marginaler köpte jag i eftermiddags en ny mobil. Den ligger i mitt fönster och ser avancerad ut. Ordningen är återställd.

Praktik.

Nu börjar det komma igång med den praktiska delen av irezumi. Jag hade min första kund förra veckan och känner mig glad och stärkt av den upplevelsen, och hoppas att D kommer att få glädjas åt sin tatuering under lång tid framöver. Det är ett privilegium att få vara den första att tatuera någon, och jag är tacksam för det förtroende som D visade mig.
Mina tidigare tatueringserfarenheter har varit med sensei som övningsyta, och han är ju luttrad när det gäller att befinna sig under nålen. Hans vana och lugn var ovärderligt de första gångerna som jag höll i maskinen och allt bara kändes oändligt främmande. Nu börjar känslan av maskinens tyngd, hudens olika motstånd och de olika nålbreddernas beteende inte att kännas fullt så främmande för mig. Varje minut med praktik ger teorin mening.

Imorgon skall jag ha en konsultation för vad som verkar bli mitt första större projekt. En halv ärm med en koi bland höstlöv, en perfekt design för den person som skall bära den, av flertalet skäl. Det ska bli spännande att planera för designen och sätta mina förvärvade kunskaper om motivet i praktik. Koi var ju som bekant det första motiv som jag kom i kontakt med som lärling, och jag har efter månader av skissande verkligen kommit att inse den komplexitet som designen rymmer. Det skall bli en bra utmaning att knyta samman alla element och skapa en helhet.

Offergåva

Den här bilden tog jag i februari när jag besökte Tio Tusen Buddhors tempel i Sha Tin, Hong Kong. Framför en av de många förgyllda Buddhastatyerna som är utplacerade längs den branta trappan på väg till själva tempelgården hade någon lämnat en offergåva. Synen är inte ovanlig i Hong Kong, där i princip varje gård eller butik har ett eget altare där offer lämnas till förfäder, andar eller gudomar. Jag har oftast sett varianter med alkohol, frukt eller olika typer av bakverk. Detta specifika offer fick mig att stanna till.
Vid sockeln av bombastiska skulpturen hade någon lämnat en handfull godis. Hello Kitty-godis. Det tyckte jag var fint. Ett litet tecken på att även de högre makterna kan tänkas uppskatta livets enkla saker, om det ges med rätt intention. Och förpackat i plast med en liten, japansk katt på.

Det kan vara värt att tänka på, när man ser allt glitter och prål som annars har en tendens att inrama religiösa ritualer – det är enkelt, om du gör det enkelt.

Lära.

Jag är en varm anhängare av tanken på kroppen som en bas för kunskap. Genast känner jag att jag behöver definiera begreppet: vad är kunskap? Jag tror att jag vill hålla det enkelt. Kunskap är erfarenhetsbaserad, uppnådd genom att pröva och misslyckas, pröva igen och finna nya vägar. Tänk på muskelminnet. Vad vi kan åstadkomma nästintill intuitivt när vi väl en gång lärt oss det.

Kommer du ihåg hur svårt det var att skriva i början? Och då menar jag den rent fysiska akten och inte det intellektuella arbetet med att lära sig bokstäverna och att läsa. Jag minns. Pennan höll på att slita sig ur handen, bokstäverna fick tvingas fram, pressas fast på papperet för att inte springa iväg. Det var så svårt, så svårt att få någon ordning på det – det kändes nästan oöverstigligt att bemästra ett perfekt ”G”. Men med tiden gick det, och man kunde skriva.
Min syster skrev till en början exakt som det såg ut i läroböckerna. Barn från samma generation som mig minns hur de bokstäverna såg ut. Perfekta i formen, ett eko av en handstil men samtidigt underligt könlös. Det fanns en stolthet i att klara av att göra exakt som det såg ut i böckerna. Jag var avundsjuk, så klart. Jag klarade aldrig av det. Jag ville ju skriva, inte bara forma bokstäver. Hade inte tålamodet. Det tog lång tid för mig att jobba fram en handstil som gick att läsa för någon annan än mig själv. Min syster var helt enkelt begåvad med mer tålamod än mig när det gällde den typen av saker.

Att se skrivandet i relation till det jag nu håller på att lära mig känns ganska lätt. Det finns former man skall hålla sig till. Saker som är rätt, saker som är fel. Sådant som får det att se bra ut och sådant som tar ner intrycket. Jag kämpar fortfarande med viljan att göra snarare än att lära - vägen till kunskap blir så förbaskat lång om man inte vill lära sig.

Så jag strävar efter att skapa en vana i kroppen av att hantera maskinerna. Hitta den där känslan av hur det känns då det går bra, och när jag hittar den försöka upprepa den tills det inte längre rör sig om en lycklig slump utan är en avsikt. Det går snabbare än att lära sig att skriva. För varje linje känns det tydligare och tydligare att kroppen börjar vänja sig vid det nya instrumentet och börjar kunna hantera det. Det går framåt.

Kuzunoha-gitsune doji ni wakarumu no zu

(ung. Räv-kvinnan Kuzunoha lämnar sitt barn)

Tsukioka Yoshitoshi, ca 1890

Jag har fått påtalat för mig att en blogg utan bilder i längden blir ganska tråkig, så jag är nu lydig och lägger upp en bild.

Vänj er inte vid det, dock. Jag har en tendens att lägga mycket betydelse vid bruket av bilder och tar inte särskilt lätt på att använda bilder. De kan betyda en sak för mig och något helt annat för andra personer - risken att bli missförstådd i sitt bildbruk är överhängande. Just denna bild vill jag dock gärna visa, då den är knuten till en av de japanska myter rörande rävar som gjort starkast intryck på mig. För det djuret är även just så ambivalent som bilder kan vara.

Kitsune är ett av mina hjärte-djur inom irezumi. Visst, jag är väldigt fascinerad även av mer "vanliga" djur (som koi, som jag själv bär) men det är något med räven som slår an en särskild sträng hos mig.

När en vän till mig fick höra att jag skulle bli lärling så skrattade hen och sa att hen nu skulle göra ett undantag från sin styvnackade vägran att låta tatuera sig. Hen gav mig förtroendet att göra vad jag ville, men frågade samtidigt nyfiket vad jag kunde tänka mig att göra. "Kitsune", var mitt omedelbara svar. Det kom helt intuitivt, baserat på den tid som vi lärt att känna varandra snarare än min bevandring i irezumins bildgalleri. Men det kändes bara så rätt.

Efter att ha konsulterat sensei, forskat en del i ämnet och grunnat vidare ett par månader så står mitt beslut fast. Kitsune. Inget annat kan det bli. Det är helt perfekt. Jag skissar som bäst på designen och ju mer jag lär mig, ju mer komplex blir min egen bild av något som jag till en början visste förhållandevis litet om. Jag hade fastnat för den ofta traderade bilden av räven som en varelse som spelar människor spratt men har tvingats revidera detta och inse att kitsune rymmer mycket, mycket mer.

För den intresserade kan jag med värme rekommendera bland annat The fox and the jewel, en antropologisk avhandling av Karen A. Smyers.

Tillbakablickar

Framtiden är mer oviss än någonsin tidigare, och samtidigt rymmer den också långt många mer löften än vad jag ens vågat drömma om. Många små val måste göras in vägen är ens hjälpligt utstakad, och jag blir trött av blotta tanken. För att skingra tankarna en aning så läste jag häromdagen igenom några gamla dagboksanteckningar och fann saker jag skrivit från början av mitt samröre med Horimatsu.
Det är tudelat att se tillbaka på saker man gjort eller skrivit. Jag känner ofta ett avstånd till det förflutna, ofta känns det bara underligt att se tillbaka på det som varit. Det är väl kanske delvis därför som skrivandet på den här bloggen stundtals känns väldigt motigt.

Men några av de tankar som idag närmar sig en större klarhet började knoppa under de där åren, och jag tänkte dela med mig av några utsnitt från min irezumi-historia. Dessa erfarenheter av irezumi är mina egna och inget som jag vare sig förväntar mig eller tror att andra har upplevt. På det stora hela så är väl allas upplevelse av att bli tatuerade unika.

18 augusti 2006 (tredje sittningen)
Den upplevelsen som det innebar att bli tatuerad på traditionellt vis motsvarade alla de förväntningar och förhoppningar som jag haft kring det hela. Till att börja med är det alldeles tyst. Inget elakt brummande från en ilsken maskin, bara det lätta ljudet av nålar som penetrerar hud. M, som vanligtvis är rätt pratsam, tystnade och gick helt in i sitt hantverk och jag, jag var upptagen med att till fullo befinna mig i min kropp, i min hud. Först, en lätt stickande förnimmelse. Sedan en ihärdigt brännande känsla, som att någon gnuggade min hud med en vass rotborste, ville skrubba bort smuts och spår som gått djupt. Efter det... Jag tänker inte försöka beskriva det hela mer ingående i rädsla av att det bara ska bli patetiskt men de fyrtio minuter som jag genomlevde igår känns som några av de viktigaste minuterna i mitt liv hitintills. Fråga mig inte varför, för jag kommer inte att kunna svara.

6 september 2006
Jag blundade mycket av tiden och koncentrerade mig på Ms röst, det lite gnissliga ljudet av teborins hals mot latexhandsken och ljudet av hud som sticks sönder. Det mesta av skuggningen blev klart igår så nästa sittning innebär avslutandet av linjearbetet, resterande skuggning och med lite tur kanske även lite färg. Det ska bli intressant med färgen, jag kan inte riktigt föreställa mig min hud med en färg - den har ju som alltid varit lite blekt intetsägande och den här tatueringen ”klär på” en på ett drastiskt vis. På sätt och vis så skulle jag vilja se det hela klart snart bara för att få en uppfattning om vad det egentligen kommer att innebära men samtidigt så börjar jag värdesätta sittningarna och timmarna på mattan. Det är avslappnande, på ett underligt vis. Vissa lär sig tai chi för att slappna av, andra låter tatuera sig.

31 augusti 2007
Igår påbörjades arbetet med den andra ärmen. Natten innan låg jag i mörkret i min säng och tittade på den vita, orörda huden. Sedan jag påbörjade min första ärm för något mer än ett år sedan så slog det mig att jag aldrig mer skulle vara helt bar, att min hud för alltid ska vara mer plagg än skinn just där tatueringen sitter. Andra människor inte heller behandlar den delen av mig riktigt som min hud utan tycks känna att det är något som står utanför mig, i alla fall om man ska döma efter hur många människor som helt ogenerat stryker en på armen nuförtiden om man vågar sig ut på krogen. En sådan närgångenhet hade lett till en smäll bara för några år sedan men nu så är det nästan som att jag själv inte upplever det som Mitt Skinn.

Nå, hur som haver, tankarna kom till mig häromnatten när jag låg i dunklet och sneglade på min ”rena” arm som för tillfället vilade runt den halvslumrande maken. Han kisade på mig och frågade vad jag tänkte på och jag berättade. Då sa han att han på ett sätt sörjde tillkomsten av nästa ärm. Att tatueringen allt efter som dolde det han uppskattade så mycket; min nakna hud. Att för varje sittning så försvann lite av det som han var så fäst vid och ersattes av något annat. Det kändes konstigt. Lite vemodigt.

Det var det med en antydan av melankoli som jag lyfte på plasten imorse och sköljde bort resterna av bläck, det torkade blodet och sårvätskan.




Så skrev jag, under det första året.
Det är lustigt hur funderingarna har gått under de stunder som jag befunnit mig under nålen. Min första tatuering, som jag skaffade som 18 åring (2 dagar efter myndighetsdagen), är inte omgiven av några sådana känslor. Allt jag skrev om det då, var att det gjorde ont. Den tatueringen skaffade jag nog mer för andras skull än min egen, när jag tänker efter. Placerad så att den är väl synlig för andra men jag själv aldrig kan titta direkt på den. Det fanns en tanke med det också, men den minns jag inte idag. Hur som, jag ser med spänning på hur saker utvecklar sig.

Långsamheten.

Idag överraskades jag av det faktum att löven spirar på träden, skapade ett milt grönt skimmer kring tidigare så nakna grenar. Det ligger en förväntan i luften. Ljuset dröjer sig kvar länge, länge och solen stiger tidigt på morgonen och väcker småfåglarna som genast brister ut i sång. Äntligen har våren kommit även hit!

Jag blir lika förvånad varje år det blir vår, då den evighetslånga vintern med tillhörande mörker och kyla fått mig att sluta minnas hur våren och sommaren kändes. Och med dem, även vissheten om varför jag har valt att stanna här uppe i norr. Det är något särskilt med ljuset, nästan som att det är extra intensivt för att kompensera sina många månaders frånvaro. Jag tycker till och med om att vakna klockan fem på morgonen, bara det är solen som väcker mig. Det är liksom okej då.

Idag togs ytterligare ett steg längs stigen som deshi. Det var litet, för all del, och inte särskilt komplicerat eller betungande. Men det var viktigt för mig. Det var en påminnelse att hur långsamt det än går, så går det alltid framåt.
Det är något som jag verkligen fått kämpa för att se – jag som lever ett liv med högsta växeln i, ständigt på språng, aldrig på samma plats länge (i tanken). Men, om jag ska vara helt ärlig så började jag uppskatta det långsamma när jag på allvar kom i kontakt med irezumi. Sedan den dagen har det varit en pågående övning i att uppskatta nuet och inte leva i framtiden istället för här. Sämre lärdomar kan man göra.

Fördomar och balsalar

Jag upphör aldrig förvånas över hur omvärlden reagerar på tatuerad hud. För varje nytt sammanhang jag deltar i finns en ny reaktion att lägga till listan.
Det är inte alltid de yngre generationerna (min egen eller yngre) som reagerar bäst på dekorerad hud – jag har tvärtom hamnat i långa och tröttsamma samtal kvällar då jag hellre hade druckit min öl ifred. Inte sällan har jag då också tvingats försöka övertyga tvivlare om hur mina utsmyckningar blivit gjorda, för alla som trillat in på en drop-in studio och skaffat sig en liten tatuering är ju, efter ett glas eller två, tatueringsexperter och kan bedöma vilken teknik som en tatuering är gjord med.
Barn är den skara människor som tycks ha lättast för att ta till sig färgglatt skinn. Flertalet gånger har jag blivit tillrättavisad av yngre förmågor: ”Man får faktiskt inte rita på skinnet!”. De kopplar utsmyckningen direkt till sin egen tillvaro, och i den är det belagt med förbud från föräldrarna att ta till en penna på sitt eller andras skinn. Jag måste säga att jag tycker att det är en ganska skön reaktion och den är ofta så spontan och direkt att deras föräldrar blir alldeles paffa. När man väl förklarat att bilderna ”sitter fast” så tappar de intresset ganska snart – för dem är det ointressant varför jag har dem och när de väl vet hur det funkar så går de vidare med viktigare saker. Detta skulle mången ung man med en öl innanför västen behöva ta till sig.

De som verkar vara mest bekymrade över att jag är tatuerad är män i medelåldern, normens väktare. De ojar sig och klagar och försöker förklara hur vacker jag kunde ha varit OM jag inte hade varit tatuerad, piercad osv. Det är fascinerande att inse hur liten respekt det finns för det i deras tycke avvikande. Jag kan ibland även fundera på hur min värld skulle se ut om även jag utgick ifrån att allt andra personer gjorde, gjorde de för att attrahera just mig. Det måste vara en spännande tillvaro.
Jag var nyligt på bal. I en spegelsal med kristallkronor, takmålningar och sammetsdraperier för fönstren. Men inramningen åsido, så var det mest fascinerande av allt att denna bal ägde rum i en ordens regi. Du vet, bara män tillåtna som medlemmar, ordensbeteckningar, hemliga riter och så vidare – hela paketet. Då jag varken är man eller ordensmedlem var jag där som gäst till en av sällskapets yngre medlemmar. Iförd en mörkröd cocktailklänning, lite ärvda bijouterier och stärkt med ett par glas champagne äntrade jag balsalen, förvissad om att jag skulle utgöra en udda fågel i sammanhanget.
Mycket riktigt. Förutom att jag med råge var den yngsta deltagaren så var jag också den enda som stoltserade med tatueringar. Det övriga sällskapet var väl i genomsnitt 55 år, hade värdigt grånat hår och diskret eleganta kläder. Jag var enkelt sagt en katt bland hermeliner. Min värd introducerade mig för ordensherrar och deras hustrur av olika rang, och jag bemöttes mycket hövligt. Jag hade just börjat slappna av då en gentleman hajar till vid åsynen av mina tatueringar som kikade fram under sjalens tyg. Mycket artigt frågar han om det vore ohövligt att be mig exponera lite mer hud så att han kunde få en ordentlig titt på mina armar. Han ägnade en god stund åt att granska dem i detalj. Slutligen fäller han omdömet:
- Damen har oerhört vackra tatueringar. De överglänser min dotters dito med hästlängder.
Detta ledde till ett långt och trevligt samtal om kopplingen mellan japanska träsnitt och traditionell japansk tatuering(en koppling han rätt snabbt gjorde).
Resten av kvällen får jag ta emot flera komplimanger för mina koi. Komplimanger uteslutande levererade från äldre, högutbildade och höginkomsttagande män – en skara som jag måste säga att jag inte direkt väntat skulle vara så vänligt inställda. Jag hade en fin kväll, med trevliga samtal, god middag och ett tillfälle att dansa till jazzband en hel kväll, och lämnade balen en fördom fattigare. Tack och lov.

Första tatueringen

Härom veckan utförde jag min första tatuering. Det ilar till i kroppen av adrenalintillförsel bara när jag skriver det – jag tatuerade en person. Det var en väldigt stark upplevelse.

Dagen inleddes med att jag satt med och studerade när min lärare arbetade på en klient vars tatuering jag har haft förmånen att få följa från första sittningen. Jag har fått se hur sensei komponerar sina verk, hur designen vävs samman från noll, hur orört skinn blir en komplex brokad. Jag har även fått bli ökat uppmärksam på vilka stora kunskaper om japansk tradition och kultur som ligger bakom ett verk av min lärare.

Att se en skicklig hantverkare i arbete är att få en chans att själv lära sig något, om än den jord som kunskapen faller i ännu inte är bördig – som deshi med endast ett par månader av lärande är det många saker som ännu är dunkla för mig. Detta till trots så fastnar alltid något i medvetandet och en lärdom blir gjord.
Den dagen försökte jag febrilt att sammanställa den kunskap som jag snappat upp under de månader som jag varit deshi, och för varje timme blev jag än mer ängslig. Tänk om jag missar något viktigt? Tänk om jag inte har sett den där avgörande lilla detaljen? Tänk om jag inte tittat och lyssnat så noga som jag borde ha?

När det väl var dags för mig att ställa i ordning arbetsplatsen på eftermiddagen, så darrade händerna en aning. Det kändes en aning olovandes att ställa fram instrumenten, förbereda klientens plats och hälla upp färg i de små kopparna, trots min senseis lugnande röst. Han hade bestämt vilket motiv och var - en tallkvist (matsu), placerad på vristen – ett lämpligt motiv för en ovan hand. Och hur ovan var inte handen! Att förbereda ytan med rakning, rengöring och utplacering av stencilen utfördes med påtagliga darrningar.
Själva tatuerandet var ovant men det blev en bra upplevelse då min lärares lugn var ständigt närvarande. Han hade överseende med mitt nervösa flyttande hit och dit, med min långsamhet och oro. Efter ett par minuter så kunde jag, om inte slappna av, så i alla fall känna efter vad det var jag höll på med.

Det slutgiltiga resultatet? En utmattad men oerhört lycklig tatuerarlärling som just fått känna luft under vingarna. Och en liten, liten tatuering som i mitt tycke är att jämföra med att bestiga berg. Jag tittar på bilden av den då och då och känner mig upprymd.

Om rörelse

Det rör på sig nu, nya möjligheter tycks lura i varje hörn och förvånansvärt många gamla trådar har det börjat nystas i igen. Ni vet, gamla planer som man smitt tillsammans med någon men som sedan avstannat av olika skäl. Det är som att ägna sig åt isfiske och se alla linor rycka samtidigt - man vet inte om man ska bli glad eller nervös.

Jag vill gärna vara en del av precis allt spännande som händer hela tiden. Det innebär att uppmärksamheten måste fördelas över ett brett fält, med konsekvensen att det ibland blir lite väl mycket att tänka på samtidigt. Just nu måste jag försöka ha två stora fokus: horimono och min forskning. De föder ju i sin tur en mängd andra projekt, alla lika spännande, lovande och underbara att vara en del av. Det är lätt för mig att låta mig svepas med, men nu är ett fast fotfäste a och o. Två stadiga ben som ska utgöra bas för "allt annat".

Det måste till att byggas en solid grund för att kunna utvecklas, oavsett vad målet för strävan är. Det innebär för mig att jag måste styra några av de roliga projekten åt sidan, försöka ignorera de ryckande linorna ett tag till och fokusera. Skriva klart ett kapitel, avsluta en skiss. Små steg mot höga höjder.

Vårvintermorgon

Det finns få bättre sätt att börja morgonen på än med fysisk träning. Vakna tidigt, äta sin frukost, hoppa på cykeln och trampa iväg till gymmet för en genomkörning. Det är receptet för en dag med behagligt trötta muskler som håller rastlösheten i schack resten av dagen. Annars börjar det att krypa och klia i kroppen redan vid lunchtid. Det blir svårt att fokusera och jag försöker dämpa oron med musik, te eller lite skönlitteratur (gärna av det slaskiga slaget, som en motpol till de drivor av facklitteratur som jag annars är förvisad till). Men dessa saker kan inte lugna mig på samma sätt. Efter en tids paus från detta så står det nu klart hur mycket jag egentligen har saknat det.
Det är något med gymmets atmosfär tidigt på morgonen. Lite sömnigt. Lagom ambitiöst. Dåliga morgonprogram på radio som jag kan finna mig i att lyssna på därför att inget annat val finns. Det är skönt att inte välja alla gånger. Jag välkomnar det. Det enda fokus jag behöver ha är på kroppen, på andningen och hur det bränner i muskelfibrerna av ansträngningen. Det är skönt, meditativt. Det enda som egentligen ger mig en liknande känsla av lugn är att bli tatuerad, lustigt nog.

Även det är ju en process där kroppen verkligen är kropp och inte ett objekt att forma, klä och visa för andra. Nä, just då, under nålen så är huden så ofrånkomligt kött. Man tvingas in i sig själv, kan inte välja att vara någon annanstans. Jag upplever det som mycket positivt, på gränsen till en renande upplevelse.

Man ägnar för mycket tid åt tanken och för lite i sin kropp. Jag ska jobba för att ändra på det för egen del.

Genombrott

Jag tror mig ha upplevt ett genombrott i skissarbetet! Bland alla linjer som bara känns fel fel fel så hittade jag plötsligt något. Något litet, nästan oansenligt. Ett överlappande streck, egentligen. Men där tror jag att roten till hela kampen låg, i detaljen, i något som jag tidigare överhuvudtaget inte reflekterat över. Lösningen fanns i det lilla. När jag började ägna den uppmärksamhet upphörde striden och saker och ting började flyta mjukt och smidigt igen.

Jag firar med en kopp te. Seger!

En övning i tålamod

De senaste dagarna har jag jobbat med två utmaningar. Den ena är relaterad till det skrivna ordet och det andra till den tecknade formen. Det sistnämnda har de senaste månaderna i huvudsak rört karpen, koi. Jag tecknar, prövar och tittar. Ratar, tecknar igen och tittar. Jag försöker att se, inte bara titta, men det går trögt. Köksbord och arbetsbord belamras av skisser, de flyter ut på golvet som en ström. Katten sätter sig demonstrativt i högen av fiskar, tittar lojt på mig.Fenors kurvor, ögons intensitet - mycket behöver arbetas på. Och jag brinner av irritation. Jag kan verkligen höra min sensei harkla sig i bakgrunden - irritationen är ingen lämplig drivkraft.
Så jag andas ett par gånger, brygger te efter konstens alla regler och ger mig på det igen.
Försöker att njuta av kvisten av körsbärsblommor i vasen på bordet när linjerna spelar mig spratt.

Inom min vänskapskrets är nog alla de flesta medvetna om att tålamod inte kan räknas som en av mina dygder. Jag blir snabbt frustrerad av motstånd, känner irritationen stiga i mig när motgångarna radar upp sig och har lätt för att tappa humöret. Att ge upp ligger dock inte för mig - varje misslyckande lämnar så djupa spår att jag knappt vill tänka på dem. Jag kämpar vidare, fräsande och kokande inombords.

För dem som ser mig utifrån antar jag att jag i sådana situationer kan framstå som tjurskallig. Jag är ingen fröjd att jobba nära under prövningar, och det har i sin tur lett till att det mesta jag företagit mig har varit baserat på att jag kan göra det själv, utan någon annans inblandning. Bli förbannad, pröva mig fram, bli förbannad igen och nöta vidare. Men jag surar på. Når till slutet, även om det inte alltid är det slut som jag tänkt mig. När jag tänker tillbaka på det som varit så har nog mina största glädjeämnen varit sprungna ur någon form av kamp, av repetition och uthållighet. Det gläder mig att det är så - det tar udden av irritationen nästa gång mitt tålamod prövas. Det får mig att förstå att min envishet också kan vara en sorts tålamod, om än i en mycket rå form.

Jag tror att jag är på god väg.

Vår

Att vakna på morgonen av mild vårsol ger bästa tänkbara starten på dagen. Det är ett löfte om att de mörka vintermånaderna äntligen är över och att nya tider stundar. Slut på isande kyla, drivor av snö och dagar där solen går ner kl 15 - välkommen värmande solljus, dropp från taket och ljusa kvällar!

Det är svårt att inte känna optimism dessa första pirrande dagar av vår, trots att jag egentligen vet att snart kommer snön igen, och att isen kommer att lägga sig över vattenpölarna. Det kliar i fingrarna att få starta igång nya projekt, skrivna såväl som av ett annat slag. Jag har ägnat morgonen åt mina designer, sittande vid köksbordet med solljus i ögonen och med en katt i knät. Det kändes lättare nu, som om att det långsamt håller på att ge sig. Men flödet är lite hämmat, lider troligtvis fortfarande av lite kramp efter de senaste veckornas anspänningar och osäkerhet. När minnet av det har smält bort, tillsammans med snön, kommer linjerna nog att återfå sin frihet och fulla rörelse. Men jag vet vad jag söker nu, och letandet börjar att ge resultat.

Namngivning, platstagning

Hasigakari är namnet på den bro som skådespelarna inom den japanska no-teatern passerar för att nå till scenen. Någonstans under sin vandring "blir" skådespelaren sin roll och lämnar sitt vardagliga jag bakom sig. Bron blir den plats där det gamla och det nya för ett ögonblick agerar i samförstånd. Jag tänker mig då bron som en transitplats, en plats mellan platser, beroende av förflyttning, där en förvandling äger rum.

Så vill jag gärna tänka på det jag gör också. Som något som försigår mellan olika givna platser, som för dem samman, men också som skapar nya väger, alternativa slutdestinationer. Jag tror på respekt för tradition och tidigare generationers kunskaper, men jag har en lika stark tro på innovationen, nyfikenheten och oräddheten. För vilken nyfikenhet kan existera utan en grundläggande trygghet? Vilka traditioner kan fortsätta existera utan viss anpassning?
Lite av båda utgör en segrande kombination.

På ytan, riktat inåt.

Jag talade nyligen med en nära vän till mig. Hen skall snart skaffa sig sin första tatuering, ett i sanning stort steg för en person som i snart fyrtio år hyst om inte en avogenhet så i vart fall ett rejält mått skepsis gentemot kroppsutsmyckningar. Det senaste åren har hen varit närvarande under min tatueringsprocess. Sett det långsamma framväxandet, hört om mina upplevelser. Något började röra sig under ytan.

Långsamt, långsamt började hen se tatuerandet med nya ögon. Att det inte behöver vara Miami Ink, snabba inutskjut-sittningar, eller tillfälliga modenyck. Fokus förskjöts från att handla om den färdiga bilden till att röra processen, att bli tatuerad. Att den processen också kan vara en plats, en plats som är en plats olik andra. Den kan erbjuda ett andningsutrymme i en värld fixerad vid snabba resultat, ytlighet och föränderlighet. Jag skriver "kan" för att det är inte alltid det gör det.Mycket vilar på att den person som slutligen märker ens skinn vill, och kan, vara delaktig i en sådan typ av process. För mig tog det ett tag att finna en sådan person, men när det väl skedde så kom tatueringen att bli för mig det jag letat efter utan att veta om det. I min väns fall så har hen målmedvetet sökt efter rätt person att utföra hens tatuering. Hen har träffat flera verksamma inom skrået och talat med dem. Bemötts på olika sätt. Det var där hen fick mothugg och tvingades verkligen motivera sitt val av motiv som hen slutligen valde att placera sitt förtroende. En okritisk, icke-reflekterande tatuerare skulle inte kunna förstå min vän, och skulle också vara illa skickad att tatuera henom.

Jag är glad att min vän fattat ett sådant beslut.

Resa

Jag återvände nyligt efter ett par veckors vistelse i en stad som jag gärna vill se som ett framtida hem. Den är i alla avseenden olik den plats där jag vistas nu - det är en mångmiljonstad, ständigt i rörelse, fylld av människor på genomresa. Själva stadsrummet pulserar av liv, dånar av oljud och är mättat av starka dofter - torkade havsdjur, tung rökelse, blommande växter. Luftfuktigheten sveper över dig som en ljummen, våt filt. Sipprar in mellan kläderna, gör ansiktet glansigt.

Jag har besökt stället förut men återvänder med glädje. Ingen vistelse tycks någonsin vara lång nog och hjärtat är alltid tungt vid avfärden. Kankse har det varit för att varje besök har varit så intensivt, så fyllt av uppgifter och plikter. Kanske har det sin rot i att jag längtar efter något nytt i största allmänhet? Men nej, jag tror inte det. Jag tror att jag har hittat mitt hem. Men det är föga troligt att jag någonsin kommer att bo där.

Hemma i min tysta svenska lägenhet saknas guldet och purpurn.

En första början.

Ett par trevande steg på en ny plats.