Beroende.

I torsdags så drog min mobiltelefon sin sista suck. Den annars så färgglada skärmen fladdrade till, blev vit och valde sedan att aldrig lämna det stadiet. Den spred förvisso ett ganska vackert sken men var helt otjänlig. Jag har alltså varit okontaktbar sedan i torsdags eftermiddag. Det har varit en speciell upplevelse, kan jag lova.

Torsdagkväll var helt okej, jag råkade flippa fram mobilen någon gång då och då bara av gammal vana men den fungerade inte bättre för det. Fredag likaså - jag var väl egentligen för upptagen av annat för att reflektera över att jag inte gick att nå. Det var på lördag som abstinensen började. jag började tänka på alla viktiga samtal som jag kanske missade. På de viktiga sms som jag hade behövt få ta emot innan jobbveckan börjar, allt som skulle planeras bara genom att skicka några skruttiga små meddelanden. Men icket - skärmen lyste fortfarande envist vitt utan tecken på förbättring.
Söndag började jag bli aningen desperat. Utan kontakt med omvärlden, annat än via Facebook och mail, på tre dagar! Jag borde i princip vara bortglömd. Började känna mig som en teknologins Robinson Crusoe, strandsatt utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Det var väl ungefär då jag började förbanna min dåliga vana att spara allt (bilder, telefonnummer - ALLT) på mobilen istället för på SIM-kortet. Dålig, dålig vana. Fotografierna från Hong Kong 2006? Borta. Telefonnummer till den där viktiga personen? Borta. Jag började förtvivla.
Kulmen nåddes dock imorse, måndag, då jag kommer försent till ett möte för att jag saknade en klocka. Jag använder tämligen konsekvent min mobil i det syftet, nämligen. Jag insåg att jag helt höll på att förlora kontakten med den civiliserade världen.

För att slippa framleva min existens som en varelse i samhällets marginaler köpte jag i eftermiddags en ny mobil. Den ligger i mitt fönster och ser avancerad ut. Ordningen är återställd.