Påbörjade och stundande

I helgen lades grundstenarna för Johans ryggtavla. Lördagen och söndagen vigdes åt det inledande arbetet och jag känner mig tillfreds med resultatet. Huvudlinjerna för designen är på plats, och nästa sittning blir det till att placera in omkringliggande element och en del detaljer. Inga bilder kommer upp i detta skede men jag hoppas på att kunna förse er med bilder på arbetet efter nästa sittning. Detta då jag insett (efter senseis och åtskilliga andras syrliga kommentarer) att min mobilkamera kanske. trots allt, inte är det bästa att dokumentera sina verk med. Jag böjer mig nu för er önskan och skall hädanefter inte publicera några undermåliga bilder.

Imorgon kommer jag att påbörja något som visar sig vara en jungfrufärd: Viktors kitsune, och tillika första tatuering. Jag har nu vid flertalet tillfällen getts förtroendet att vara den första att märka personer för livet, och det är en stor sak att leva upp till.
Nåväl, kitsune är något av ett favoritmotiv för min del som ni ju vet, och jag är mycket glad över att Viktor kommer att bära ett av mina verk. Motivet i sin helhet är baserat på berättelsen om rävhustrun - en saga som fastnat hos mig av någon anledning. Kanske för att den samtidigt belyser den mytologiska kitsunes falskhet såväl som dess trofasthet - dess dubbelnatur framstår där särskilt tydligt. Oavsett vilket så ser jag fram emot morgondagen.

Konfucius födelsedag - och ett steg närmre

Att det är Konfucius födelsedag idag blev jag varse om via Google, men det finns saker som Google inte kan hjälpa en med. Som att göra det klart vilka val man behöver göra i sitt liv för att det skall vara meningsfullt. Jag har behövt en del tid på mig att få ordning på min aprioriteringar. Och så en dag härom veckan, efter två viktig samtal med två för mig viktiga personer, framstod det som uppenbart för mig. Flykten tog slut och jag valde.

Det valet kommer förhoppningsvis att resultera i mer frekventa uppdateringar här. Och inte minst en ökad sinnesro. Jag känner mig redan stärkt.

September

Sensommarprakt, 2009.

Det nordiska svårmodet, skapat av det karga klimatet, den ofruktbara miljön och bristen på ljus. Ett mytiskt tillstånd som skapar rubriker om skyhöga självmordsfrekvenser och ett tyst, deprimerat folk. Allvarliga grejer.

Men svårmod är inte en så allvarlig sak, om det bara är en gäst emellanåt. Jag kan till och med njuta lite av det. Men då tillhör jag väl det tysta folket i norr.

In med det nya...

Detalj av verk av Yoshitoshi, 1868

Aldrig har konflikten mellan det nya och traditionen varit större. I alla fall inte i mitt liv. Jag har jobbat hårt de senaste veckorna med att lära in nya rutiner och arbetsuppgifter, lära känna nya människor och finna ett nytt sammanhang. Och jag trivs. Den nya arbetsplatsen är underbar på alla sätt och vis, arbetet är i överlag stimulerande och jag känner att jag växer i den nya rollen.

Samtidigt längtar jag till en liten vindsvåning med små fönster i taket, buddhor i olika former och doften av rökelse. Orden på papper kan inte riktigt mäta sig med bilder på hud. De ska väl inte göra det heller – det är dumt att jämföra två så vitt skilda företeelser. I mätandet och vägandet skulle ingen av sakerna komma till sin fulla rätt och en av dem skulle vara tvungen att ge vika för den andra i slutänden. Så behöver det inte vara. Jag får helt enkelt försöka finna ro och vänta.