Saker att fästa sig vid

Fem av de sju lyckogudarna, bild ur en bok för barn, ca 1792 (allt enligt http://rarebooksinjapan.com/ )

Att undgå att fästa sig vid saker, eller att skaffa sig favoriter tycks för mig i det närmsta vara omöjligt. Jag har en tendens att förälska mig i saker, må det vara böcker, filmer, maträtter eller drycker - jag kan till exempel bli så förtjust i en viss sång att den är det enda jag lyssnar på i flera dagar. När den initiala förälskelsen har lagt sig så antar min relation till favoriten något mer normala proportioner. Men de flesta saker som jag en gång har känt starkt för fortsätter i regel att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Inte helt oväntat har denna tendens även börjat visa sig i min relation till irezumi; min förtjusning inför motiv med kitsune har väl knappast gått någon läsare förbi vid det här laget. Och nu vill jag presentera ännu en ny älskling:

Lyckogudarna, eller Shichifukujin.

Ett knepigt motiv, kan tyckas men jag har varit smått förtjust i dem sedan första gången jag såg en traditionell japansk tatuering (en rygg, vill jag minnas) med dem. Den hade en bra känsla i sig, helt enkelt.
Nu föll det sig så att jag under en längre tid fört ett samtal med en vän om en tatuering. Vi har dividerat fram och tillbaka och jag har gjort en del efterforskningar. Då min väns yrke har starka kopplingar till livsmedel och odling så gick tankarna i riktning mot Inari men det var något som inte riktigt kändes rätt, som inte klaffade. När vi började närma oss Daikoku (en av de sju lyckogudarna och tillika gud över gröda och spishäll för att bara nämna två av hans associationer) så började det dock brännas.
Nu sitter jag och gör förarbete för skisser på två ärmar. Daikoku på den ena, Ebisu på den andra (guden över fisket och fiskarna, bland annat). Förutom att agera som skyddshelgon (i en vid mening) för olika aktiviteter så är de sju även förknippade med olika goda egenskaper: Daikoku kopplas till lycka eller tur och Ebisu till ärlighet eller uppriktighet. Bättre par kan jag knappast tänka mig!

Arbete pågår

Alla större konstruktioner behöver en stabil grund att stå på. Att arbeta med irezumi utgör inget undantag: en design omgärdas av mängder av förberdeelser, såväl läsande som det rena skissarbetet. Den prövas och omarbetas många gånger. När nålarna väl plockas fram återstår inte mycket egentligt kreativt arbete - då inleds övningen i tålamod.

Denna grund tog sin form för ett par veckor sedan, och jag tycker att det bådar gott för framtiden.

Handling och konsekvens

Det beslut som jag fattade för ett par veckor sedan har redan avspeglat sig positivt i min tillvaro. Energin börjar komma tillbaka och med den nyfikenheten och kunskapstörsten, något som jag knappt märkt hade mattats av innan de nu börjat öka i styrka igen. Jag känner mig väldigt entusiastisk över de arbeten jag har framför mig.

Men åter till de arbeten som gjorts: Förra veckans arbete med Viktors kitsune var oerhört spännande. Det är en design som jag skissat på, utvecklat och grubblat på i många månader, och det kändes stort att få gå från papper till hud. Mycket händer när motivet ska samverka med muskler och leder men det föll på plats. Jag vågar till och med säga att det föll på plats mycket bra, även om den behövde aningen mer skinn än vad kunden kanske väntat sig från första början. Vi enades dock snabbt om storlekens nödvändighet och kunde skrida till verket. Dryga tre timmar sedan var linjerna på plats, och Viktor hade gått från inte alls tatuerad till att vara ägare av början på något stort.

Nu dröjer det dessvärre innan jag får tillfälle att fortsätta att arbeta på just denna design. Det verkar vara symptomatiskt med räv-klienterna - de tycks dras till vårt grannland med en obändlig kraft. Det stärker mig ytterligare i tanken att motiven varit de rätta för dem, dock.