Övningsyta.

Från att ha varit den som övar på folk så fick jag häromdagen känna på nålen. Vi lärlingar har nu kommit till den punkten att vi övar på varandra,vilket känns tryggt och bra med en kollega som Micael. Lugnet och tryggheten personifierad är han, och visade inga tecken på stress vare sig när jag arbetade på honom eller han på mig.

Det är väl drygt åtta månader sedan jag blev tatuerad sist, och då det jobb som Horimatsu gjort på mig i huvudsak varit med tebori (traditionella tatueringsverkryg) så kändes det aningen oroande att bli tatuerad med maskin. Jag hade dock inte behövt oroa mig - rotarymaskinerna är en helt annan upplevelse än de vanliga, högljudda dito. Det var fullt möjligt att slappna av och titta på hur min kollega tog sig an att fästa en bonji i mitt skinn (tecknet för läkandets buddha, Yakushi) . Det slutgiltiga resultatet sitter nu på min kropp, för ögonblicket insvept i plast. Allt såg fint ut då jag tvättade av den imorse, och jag är glad över att ha en kollega som är så säker på hand så tidigt.

Det är lustigt, när denna sommar började tänkte jag att det skulle bli den första på tre år som jag skulle få bada obehindrat. De tre tidigare somrarna var nämligen mina ärmar under arbete, och jag hade bäst med tid för att bli tatuerad på sommaren. Alltså har det inte direkt varit aktuellt att bada - alltid har det varit någon yta som behövde läka ostört. Men den här sommaren, då var ju ingen tatuering planerad, och jag skulle helt obehindrat kunna både sola och bada, tänkte jag mig. Men så blev det ju inte.Nu när jag sitter här med plast så känns det som att det är rätt okej att det inte blev så. Det är roligt att vi är på g, att saker går framåt, och att sensei visar oss det förtroende som han gör. Det återstår så oerhört mycket att lära, men det går sakta framåt.

Vem var det som sade det där som snigeln? Tesshu? Jag vill minnas att det gick ungefär "Om snigeln bestämmer sig för att klättra uppför berget Fuji, så är det givet att han kommer att lyckas". Nå, så känns det. Som att ha en lång vandring framför sig, och att förutsättningen att nå målen är direkt avhängig av min målmedvetenhet.