Idag påbörjade jag min andra större design, en koi bland höstlöv. Robert befann sig under nålen och visade prov på gott tålamod medan jag lirkade, vred och vände för att inte smeta ut stencilen, och med den de fjäll som kostade mig så mycket tid häromdagen. Med Horimatsus vägledning och praktiska råd förflöt arbetet väl; kombinationen en tålmodig lärare och en lättsam klient är väl det absolut bästa som kan hända en lärling.
Jag måste erkänna att denna första karp oroat mig en aning. Natten till idag sov jag knappt en blund. Jag antar att den oron varit kopplat till de första månadernas fokus just på det motivet, och hur den gäckat mig på papperet. Jag minns alltför väl hur trött jag var på karpar ett tag - jag till och med drömde om fjäll och fenor. Och det var inga vackra drömmar, kan jag lova. Att nu ha kommit till den punkten att jag faktiskt är betrodd att tatuera motivet - det känns fantastiskt. Jag och maskinen har börjat få en betydligt bättre relation till varandra också, och det känns varken ovant eller främmande att arbeta med den längre.
När jag tvättade av det överflödiga bläcket och sårvätskan och min första koi fanns där, på armen kändes det nästan overkligt. Det klack till i mig - "jag har faktiskt kommit så här långt! Det fungerar!" Jag har lärt mig mycket under dessa månader, haft många bra samtal och diskussioner och på något vis känns det som att dessa destillerats ner till de arbeten som jag fått göra denna vecka. Jag lade band på mig för att inte jubla medan jag plastade in Robert efter sittningens slut.
Det har på många sätt varit en viktig vecka för mig: i måndags gavs chansen att påbörja en annan större design på Lars. Tålmodige Lars, vars fot jag gav en något i överkant omild behandling sist jag såg honom hade inte låtit sig avskräckas, utan kom tillbaka för att upplåta en hel vad. Sådant mod måste man beundra.
I måndags drog jag upp huvudlinjerna för en design med en kitsune, (denna gång med avsevärt större varsamhet än veckan innan, vill jag hoppas och tro) och jag har stora planer för den i framtiden.
Två stora designer på en vecka. Jag blir snart fartblind. Men lycklig. Mycket lycklig. Jag avhåller mig ändå från att lägga upp några bilder på dessa arbeten ännu. Inte för att hålla er på halster, utan för att de ännu har en bit att gå innan de blir meningsfulla för någon annan än den på vars kropp den sitter eller den från vars hand den är sprungen. Ni förstår nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar