Vatten.

När jag började gå hos Horimatsu som kund så talade vi ofta om rent själsliga ting. Om varandet, viljan och intentionen. Vi var inte alltid överens, var kanske snarare oense ganska regelmässigt. Men samtalen var bra, och jag hoppas att de var lärorika för oss båda. Jag vill tro det, i alla fall.

Vid något av våra många samtal om zen dök liknelsen om vattnet upp. Ni vet, att ens sinne skall vara som vatten. Jag antar att liknelsen är mycket bekant för alla som studerat zen.
"Som vatten?" tänkte i alla fall jag.
Vatten tar form efter det kärl som det hälls i, något som inte direkt kändes attraktivt för mig, som redan sedan unga år odlat en del ganska starka politiska åsikter. Anpassning har inte direkt varit, eller är, min grej. Nä, som vatten ville jag inte vara.

Men som sensei då påpekade kan vatten gå igenom flera formstadier, vart och ett med sina egna egenskaper. Flytande. Is. Ånga. Isen spränger långsamt vilket kärl som än håller det. Ångan undflyr alla försök att fångas. Vatten i flytande form kan omöjligen greppas.
Det börjar sjunka in hos mig nu. Att vattnet inte alltid ska flyta. Men även att flytande vatten alltid hittar en väg förbi hindren. Över, under - igenom om så krävs.

Jag börjar tro att jag vill att mitt sinne ska vara som vatten. Ibland.