Jag upphör aldrig förvånas över hur omvärlden reagerar på tatuerad hud. För varje nytt sammanhang jag deltar i finns en ny reaktion att lägga till listan.
Det är inte alltid de yngre generationerna (min egen eller yngre) som reagerar bäst på dekorerad hud – jag har tvärtom hamnat i långa och tröttsamma samtal kvällar då jag hellre hade druckit min öl ifred. Inte sällan har jag då också tvingats försöka övertyga tvivlare om hur mina utsmyckningar blivit gjorda, för alla som trillat in på en drop-in studio och skaffat sig en liten tatuering är ju, efter ett glas eller två, tatueringsexperter och kan bedöma vilken teknik som en tatuering är gjord med.
Barn är den skara människor som tycks ha lättast för att ta till sig färgglatt skinn. Flertalet gånger har jag blivit tillrättavisad av yngre förmågor: ”Man får faktiskt inte rita på skinnet!”. De kopplar utsmyckningen direkt till sin egen tillvaro, och i den är det belagt med förbud från föräldrarna att ta till en penna på sitt eller andras skinn. Jag måste säga att jag tycker att det är en ganska skön reaktion och den är ofta så spontan och direkt att deras föräldrar blir alldeles paffa. När man väl förklarat att bilderna ”sitter fast” så tappar de intresset ganska snart – för dem är det ointressant varför jag har dem och när de väl vet hur det funkar så går de vidare med viktigare saker. Detta skulle mången ung man med en öl innanför västen behöva ta till sig.
De som verkar vara mest bekymrade över att jag är tatuerad är män i medelåldern, normens väktare. De ojar sig och klagar och försöker förklara hur vacker jag kunde ha varit OM jag inte hade varit tatuerad, piercad osv. Det är fascinerande att inse hur liten respekt det finns för det i deras tycke avvikande. Jag kan ibland även fundera på hur min värld skulle se ut om även jag utgick ifrån att allt andra personer gjorde, gjorde de för att attrahera just mig. Det måste vara en spännande tillvaro.
Jag var nyligt på bal. I en spegelsal med kristallkronor, takmålningar och sammetsdraperier för fönstren. Men inramningen åsido, så var det mest fascinerande av allt att denna bal ägde rum i en ordens regi. Du vet, bara män tillåtna som medlemmar, ordensbeteckningar, hemliga riter och så vidare – hela paketet. Då jag varken är man eller ordensmedlem var jag där som gäst till en av sällskapets yngre medlemmar. Iförd en mörkröd cocktailklänning, lite ärvda bijouterier och stärkt med ett par glas champagne äntrade jag balsalen, förvissad om att jag skulle utgöra en udda fågel i sammanhanget.
Mycket riktigt. Förutom att jag med råge var den yngsta deltagaren så var jag också den enda som stoltserade med tatueringar. Det övriga sällskapet var väl i genomsnitt 55 år, hade värdigt grånat hår och diskret eleganta kläder. Jag var enkelt sagt en katt bland hermeliner. Min värd introducerade mig för ordensherrar och deras hustrur av olika rang, och jag bemöttes mycket hövligt. Jag hade just börjat slappna av då en gentleman hajar till vid åsynen av mina tatueringar som kikade fram under sjalens tyg. Mycket artigt frågar han om det vore ohövligt att be mig exponera lite mer hud så att han kunde få en ordentlig titt på mina armar. Han ägnade en god stund åt att granska dem i detalj. Slutligen fäller han omdömet:
- Damen har oerhört vackra tatueringar. De överglänser min dotters dito med hästlängder.
Detta ledde till ett långt och trevligt samtal om kopplingen mellan japanska träsnitt och traditionell japansk tatuering(en koppling han rätt snabbt gjorde).
Resten av kvällen får jag ta emot flera komplimanger för mina koi. Komplimanger uteslutande levererade från äldre, högutbildade och höginkomsttagande män – en skara som jag måste säga att jag inte direkt väntat skulle vara så vänligt inställda. Jag hade en fin kväll, med trevliga samtal, god middag och ett tillfälle att dansa till jazzband en hel kväll, och lämnade balen en fördom fattigare. Tack och lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar