Härom veckan utförde jag min första tatuering. Det ilar till i kroppen av adrenalintillförsel bara när jag skriver det – jag tatuerade en person. Det var en väldigt stark upplevelse.
Dagen inleddes med att jag satt med och studerade när min lärare arbetade på en klient vars tatuering jag har haft förmånen att få följa från första sittningen. Jag har fått se hur sensei komponerar sina verk, hur designen vävs samman från noll, hur orört skinn blir en komplex brokad. Jag har även fått bli ökat uppmärksam på vilka stora kunskaper om japansk tradition och kultur som ligger bakom ett verk av min lärare.
Att se en skicklig hantverkare i arbete är att få en chans att själv lära sig något, om än den jord som kunskapen faller i ännu inte är bördig – som deshi med endast ett par månader av lärande är det många saker som ännu är dunkla för mig. Detta till trots så fastnar alltid något i medvetandet och en lärdom blir gjord.
Den dagen försökte jag febrilt att sammanställa den kunskap som jag snappat upp under de månader som jag varit deshi, och för varje timme blev jag än mer ängslig. Tänk om jag missar något viktigt? Tänk om jag inte har sett den där avgörande lilla detaljen? Tänk om jag inte tittat och lyssnat så noga som jag borde ha?
När det väl var dags för mig att ställa i ordning arbetsplatsen på eftermiddagen, så darrade händerna en aning. Det kändes en aning olovandes att ställa fram instrumenten, förbereda klientens plats och hälla upp färg i de små kopparna, trots min senseis lugnande röst. Han hade bestämt vilket motiv och var - en tallkvist (matsu), placerad på vristen – ett lämpligt motiv för en ovan hand. Och hur ovan var inte handen! Att förbereda ytan med rakning, rengöring och utplacering av stencilen utfördes med påtagliga darrningar.
Själva tatuerandet var ovant men det blev en bra upplevelse då min lärares lugn var ständigt närvarande. Han hade överseende med mitt nervösa flyttande hit och dit, med min långsamhet och oro. Efter ett par minuter så kunde jag, om inte slappna av, så i alla fall känna efter vad det var jag höll på med.
Det slutgiltiga resultatet? En utmattad men oerhört lycklig tatuerarlärling som just fått känna luft under vingarna. Och en liten, liten tatuering som i mitt tycke är att jämföra med att bestiga berg. Jag tittar på bilden av den då och då och känner mig upprymd.
Roligt att höra att det går framåt med tatuerandet :) Intressant att läsa vad som försigår i huvudet på dig. Adrenalinet, nervositeten. Kan inte tänka mig hur det måste vara att tatuera någon för första gången, men det verkade ju ha gått bra?
SvaraRaderaHörde ett bra tag sedan, från sensei, att hans två lärlingar ska börja ta över vissa delar av klientelet, i alla fall de som inte har några större projekt på gång? Det verkar som att saker och ting börjar rulla på. Tids nog sitter du/ni säkerligen med ett helt eget klientel :D Ska bli mycket kul att se vad tiden har att visa :)
Ta hand om sensei!
Osu!
Jo, det gick bra att tatuera - varken jag eller personen under nålen fick några (oförutsedda) bestående skador. Det var en mycket intressant upplevelse, måste jag säga.
SvaraRaderaJo, det stämmer att sensei beslutat att överlåta vissa tatueringar till mig och Micael. Det rör sig om mindre projekt och kommer att sättas i praktik redan under juni. Det ska bli oerhört spännande och roligt att kunna praktisera "på riktigt", även om jag så klart har många lärdomar kvar att göra.
Kul med en första kommentar, förresten. :) Jag började tro att jag mest skrev för mig själv.