Tillbakablickar

Framtiden är mer oviss än någonsin tidigare, och samtidigt rymmer den också långt många mer löften än vad jag ens vågat drömma om. Många små val måste göras in vägen är ens hjälpligt utstakad, och jag blir trött av blotta tanken. För att skingra tankarna en aning så läste jag häromdagen igenom några gamla dagboksanteckningar och fann saker jag skrivit från början av mitt samröre med Horimatsu.
Det är tudelat att se tillbaka på saker man gjort eller skrivit. Jag känner ofta ett avstånd till det förflutna, ofta känns det bara underligt att se tillbaka på det som varit. Det är väl kanske delvis därför som skrivandet på den här bloggen stundtals känns väldigt motigt.

Men några av de tankar som idag närmar sig en större klarhet började knoppa under de där åren, och jag tänkte dela med mig av några utsnitt från min irezumi-historia. Dessa erfarenheter av irezumi är mina egna och inget som jag vare sig förväntar mig eller tror att andra har upplevt. På det stora hela så är väl allas upplevelse av att bli tatuerade unika.

18 augusti 2006 (tredje sittningen)
Den upplevelsen som det innebar att bli tatuerad på traditionellt vis motsvarade alla de förväntningar och förhoppningar som jag haft kring det hela. Till att börja med är det alldeles tyst. Inget elakt brummande från en ilsken maskin, bara det lätta ljudet av nålar som penetrerar hud. M, som vanligtvis är rätt pratsam, tystnade och gick helt in i sitt hantverk och jag, jag var upptagen med att till fullo befinna mig i min kropp, i min hud. Först, en lätt stickande förnimmelse. Sedan en ihärdigt brännande känsla, som att någon gnuggade min hud med en vass rotborste, ville skrubba bort smuts och spår som gått djupt. Efter det... Jag tänker inte försöka beskriva det hela mer ingående i rädsla av att det bara ska bli patetiskt men de fyrtio minuter som jag genomlevde igår känns som några av de viktigaste minuterna i mitt liv hitintills. Fråga mig inte varför, för jag kommer inte att kunna svara.

6 september 2006
Jag blundade mycket av tiden och koncentrerade mig på Ms röst, det lite gnissliga ljudet av teborins hals mot latexhandsken och ljudet av hud som sticks sönder. Det mesta av skuggningen blev klart igår så nästa sittning innebär avslutandet av linjearbetet, resterande skuggning och med lite tur kanske även lite färg. Det ska bli intressant med färgen, jag kan inte riktigt föreställa mig min hud med en färg - den har ju som alltid varit lite blekt intetsägande och den här tatueringen ”klär på” en på ett drastiskt vis. På sätt och vis så skulle jag vilja se det hela klart snart bara för att få en uppfattning om vad det egentligen kommer att innebära men samtidigt så börjar jag värdesätta sittningarna och timmarna på mattan. Det är avslappnande, på ett underligt vis. Vissa lär sig tai chi för att slappna av, andra låter tatuera sig.

31 augusti 2007
Igår påbörjades arbetet med den andra ärmen. Natten innan låg jag i mörkret i min säng och tittade på den vita, orörda huden. Sedan jag påbörjade min första ärm för något mer än ett år sedan så slog det mig att jag aldrig mer skulle vara helt bar, att min hud för alltid ska vara mer plagg än skinn just där tatueringen sitter. Andra människor inte heller behandlar den delen av mig riktigt som min hud utan tycks känna att det är något som står utanför mig, i alla fall om man ska döma efter hur många människor som helt ogenerat stryker en på armen nuförtiden om man vågar sig ut på krogen. En sådan närgångenhet hade lett till en smäll bara för några år sedan men nu så är det nästan som att jag själv inte upplever det som Mitt Skinn.

Nå, hur som haver, tankarna kom till mig häromnatten när jag låg i dunklet och sneglade på min ”rena” arm som för tillfället vilade runt den halvslumrande maken. Han kisade på mig och frågade vad jag tänkte på och jag berättade. Då sa han att han på ett sätt sörjde tillkomsten av nästa ärm. Att tatueringen allt efter som dolde det han uppskattade så mycket; min nakna hud. Att för varje sittning så försvann lite av det som han var så fäst vid och ersattes av något annat. Det kändes konstigt. Lite vemodigt.

Det var det med en antydan av melankoli som jag lyfte på plasten imorse och sköljde bort resterna av bläck, det torkade blodet och sårvätskan.




Så skrev jag, under det första året.
Det är lustigt hur funderingarna har gått under de stunder som jag befunnit mig under nålen. Min första tatuering, som jag skaffade som 18 åring (2 dagar efter myndighetsdagen), är inte omgiven av några sådana känslor. Allt jag skrev om det då, var att det gjorde ont. Den tatueringen skaffade jag nog mer för andras skull än min egen, när jag tänker efter. Placerad så att den är väl synlig för andra men jag själv aldrig kan titta direkt på den. Det fanns en tanke med det också, men den minns jag inte idag. Hur som, jag ser med spänning på hur saker utvecklar sig.