"Och tiden blir ett förunderligt ting..."*

Tänk: i januari gjorde jag min första dag i studion. Nu ges jag förtroendet att till arbeta på egen hand med bara inledande instruktioner . Även om det inledningsvis kan kännas nästan lite olovligt att sitta där i studion utan sensei, så är det även under de ögonblicken som jag kan känna att jag växer en aning i rollen som horishi. Än så länge är jag ju långt ifrån fullfjädrad men de steg som tas framåt är inte stapplande, osäkra, utan görs med större och större självförtroende.

Men tidens gång har på sistone gjort sig påmind även på andra områden i mitt liv. Jag har hamnat i ett nytt sammanhang inom mitt nuvarande professionella yrkesliv (vilket innebär at allt tatuerande får äga rum på kvällar eller helger) och upplever där nybörjarens osäkerhet och behov av rutiner. Jag är det nya barnet på dagis, den som ingen känner, inget vet, som står inför att identifiera och dechiffrera den platsens sociala regler och krav. Jag hoppas att jag även i det sammanhanget snart finner min roll och plats, som jag gjort i studion under de senaste månaderna. Att allt lägger sig säkert på plats.

Att tiden rör på sig är även uppenbart i själva naturen. Hösten är på väg, mörkret börjar smyga sig inpå knutarna. Det finns en ny skarphet i luften, en doft som skvallrar om kommande kyla. Stunderna som kan tillbringas på balkongen blir kortare och kortare, de varma kläderna är dags att rota fram. Det är en tid när saker tar slut, och samtidigt en tid när mycket nytt tar vid.

Det är förunderligt i den mening att det alltid tar mig med överraskning. Varje år.

* Med en kärleksfull nickning mot Sune.