Jaha, då stod man återigen med fötterna på svensk mark. Efter dryga tre veckor i en asiatisk mångmiljonstad känns min egen stad liten som en by. När jag steg in i lägenheten slogs jag främst av tystnaden. Det var så tyst att det dånade. När jag öppnade balkongen vällde tystnad in. Det var fascinerande. Jag var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna.
Hong Kong är fullt av ljud. Det har en aldrig sinade ljudmatta. Ljuden kan förändras beroende på var man befinner sig men tyst är det aldrig. Billjud, sirener, slagborrar. Böner, rasslet av kau cim (spådomsstickor), cikadornas upphetsade sång de ögonblick då solen lyste som starkast. Luftkonditioneringars vinande och speaker-rösten i tunnelbanetågen. Musik i hissar, trappuppgångar och taxibilar. Ljud, ljud och åter ljud. Hong Kong är aldrig tyst. Efter ett tag glömde jag bort det, virades in i ljudet, men till en början lyssnade jag tills huvudet värkte, kunde inte sortera.
Den norrländska tystnaden var som balsam för själen och jag lyssnande till den en lång stund, försökte att andas så tyst som möjligt för att verkligen kunna höra den. Det känns bra att vara hemma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar