Det finns få bättre sätt att börja morgonen på än med fysisk träning. Vakna tidigt, äta sin frukost, hoppa på cykeln och trampa iväg till gymmet för en genomkörning. Det är receptet för en dag med behagligt trötta muskler som håller rastlösheten i schack resten av dagen. Annars börjar det att krypa och klia i kroppen redan vid lunchtid. Det blir svårt att fokusera och jag försöker dämpa oron med musik, te eller lite skönlitteratur (gärna av det slaskiga slaget, som en motpol till de drivor av facklitteratur som jag annars är förvisad till). Men dessa saker kan inte lugna mig på samma sätt. Efter en tids paus från detta så står det nu klart hur mycket jag egentligen har saknat det.
Det är något med gymmets atmosfär tidigt på morgonen. Lite sömnigt. Lagom ambitiöst. Dåliga morgonprogram på radio som jag kan finna mig i att lyssna på därför att inget annat val finns. Det är skönt att inte välja alla gånger. Jag välkomnar det. Det enda fokus jag behöver ha är på kroppen, på andningen och hur det bränner i muskelfibrerna av ansträngningen. Det är skönt, meditativt. Det enda som egentligen ger mig en liknande känsla av lugn är att bli tatuerad, lustigt nog.
Även det är ju en process där kroppen verkligen är kropp och inte ett objekt att forma, klä och visa för andra. Nä, just då, under nålen så är huden så ofrånkomligt kött. Man tvingas in i sig själv, kan inte välja att vara någon annanstans. Jag upplever det som mycket positivt, på gränsen till en renande upplevelse.
Man ägnar för mycket tid åt tanken och för lite i sin kropp. Jag ska jobba för att ändra på det för egen del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar