Jag återvände nyligt efter ett par veckors vistelse i en stad som jag gärna vill se som ett framtida hem. Den är i alla avseenden olik den plats där jag vistas nu - det är en mångmiljonstad, ständigt i rörelse, fylld av människor på genomresa. Själva stadsrummet pulserar av liv, dånar av oljud och är mättat av starka dofter - torkade havsdjur, tung rökelse, blommande växter. Luftfuktigheten sveper över dig som en ljummen, våt filt. Sipprar in mellan kläderna, gör ansiktet glansigt.
Jag har besökt stället förut men återvänder med glädje. Ingen vistelse tycks någonsin vara lång nog och hjärtat är alltid tungt vid avfärden. Kankse har det varit för att varje besök har varit så intensivt, så fyllt av uppgifter och plikter. Kanske har det sin rot i att jag längtar efter något nytt i största allmänhet? Men nej, jag tror inte det. Jag tror att jag har hittat mitt hem. Men det är föga troligt att jag någonsin kommer att bo där.
Hemma i min tysta svenska lägenhet saknas guldet och purpurn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar