"Och tiden blir ett förunderligt ting..."*

Tänk: i januari gjorde jag min första dag i studion. Nu ges jag förtroendet att till arbeta på egen hand med bara inledande instruktioner . Även om det inledningsvis kan kännas nästan lite olovligt att sitta där i studion utan sensei, så är det även under de ögonblicken som jag kan känna att jag växer en aning i rollen som horishi. Än så länge är jag ju långt ifrån fullfjädrad men de steg som tas framåt är inte stapplande, osäkra, utan görs med större och större självförtroende.

Men tidens gång har på sistone gjort sig påmind även på andra områden i mitt liv. Jag har hamnat i ett nytt sammanhang inom mitt nuvarande professionella yrkesliv (vilket innebär at allt tatuerande får äga rum på kvällar eller helger) och upplever där nybörjarens osäkerhet och behov av rutiner. Jag är det nya barnet på dagis, den som ingen känner, inget vet, som står inför att identifiera och dechiffrera den platsens sociala regler och krav. Jag hoppas att jag även i det sammanhanget snart finner min roll och plats, som jag gjort i studion under de senaste månaderna. Att allt lägger sig säkert på plats.

Att tiden rör på sig är även uppenbart i själva naturen. Hösten är på väg, mörkret börjar smyga sig inpå knutarna. Det finns en ny skarphet i luften, en doft som skvallrar om kommande kyla. Stunderna som kan tillbringas på balkongen blir kortare och kortare, de varma kläderna är dags att rota fram. Det är en tid när saker tar slut, och samtidigt en tid när mycket nytt tar vid.

Det är förunderligt i den mening att det alltid tar mig med överraskning. Varje år.

* Med en kärleksfull nickning mot Sune.

Tänka stort.

I takt med att designerna blir större dyker även nya tekniska utmaningar upp – själva kroppens form börjar i högre grad att påverka hur designen skall placeras. Plötsligt sluts designer som tidigare varit utsträckta på ett papper. Det är fascinerande att ställas inför detta; mitt tänkande måste förändras och jag måste förhålla mig till bilderna mer tredimensionellt. För tillfället jobbar jag med två större arbeten: en kitsune och en koi. Dessa två designer bjuder båda på utmaningar men det är i sanning fantastiskt att se hur arbetet framskrider efter varje sittning.

Igår fortsatte arbetet med Lars vad, och jag lade till en del höstlöv och andra detaljer. Den kitsune jag arbetar med är uppbyggd av många små, korta linjer vars samspel är mycket viktigt, det gäller verkligen att vara uppmärksam på helheten så att inget av dynamiken går förlorad. Jag får fundera en del, men som tur är har Lars ett tålamod som räcker långt.
Det blir stadigt vackrare och vackrare, och jag är övertygad om att när jag väl visar upp en bild av den här på bloggen så kommer det att vara med ett hjärta som nästan brister av stolthet.

Jag arbetade vidare med Roberts koi i onsdags. Koi är förhållandevis komplicerad att göra, den utgörs av en mix av långa linjer och känsligt rundade fjäll. Ett misstag blir snabbt uppenbart, så det gäller att hålla tungan rätt i mun, handen stadig och inte låta sig stressas. Första sittningen var lite nervkittlande för mig, då jag givetvis var väldigt angelägen att allt skulle bli helt perfekt. Själva strävan efter perfektion sätter inte sällan käppar i hjulet, så det tog sin runda tid att avklara den första sittningen.
Nu vid andra sittningen kändes det lättare och jag är nöjd med resultatet så här långt. Snart borde det vankas färger.

Den nyfikne kan jag skicka vidare till min lärlingskollega Micaels sida om studion. Han har där lagt upp foton av såväl Horimatsuskolan som en fysisk plats som dess innevånare. En del av både ”min” kitsune och koi kan skymtas på ett hörn. Tack Micael, för att du fotograferar när jag själv tvekar!

Kunskap.

Allt eftersom jag givits förtroendet att arbeta med större och större designer så har behovet av ordentliga efterforskningar blivit större, och som alltid när man börjar forska i något så finner man snart att ju mer man lär sig, ju mindre vet man med säkerhet.

För mig, som blivande horishi, känns det viktigt att ha så stor översikt av motivvärlden som möjligt. Jag tror inte på att lämna detaljerna åt slumpen. Även om de inte alltid är viktiga för den som skall bära tatueringen så är det viktigt för mig: jag vill inte göra ett illa utfört arbete med tvivelaktig innebörd. Det är mitt ansvar att varje tatuering som inpräntas i någons hud av min hand också avspeglar den kunskap jag har insamlat. I fallet med japanska motiv följer en enorm tradition med ”på köpet”. Visst, man kan välja att inte fundera så mycket på sådana saker. Man kan välja att applicera vilken betydelse som helst i sin tatuering. Jag tror att själva processen ibland är långt mycket viktigare än utfallet. Att bli tatuerad är viktigare än att vara tatuerad. I sådana fall är motivet sekundärt, som ärret efter en operation. Jag har full respekt för de som har den inställning till tatueringsakten. Men för mig, som hantverkare, är det viktigt att även det motiv som görs är sant mot sitt ursprung och inte förvanskats på vägen.

Idag kontemplerar jag följande rader:

"With narrow views and doubts

Speed will slow you down"*

___________

* Faith in mind, A guide to Ch’an practice av Mästare Sheng-Yen

Hotei.

Hotei, av Utagawa Kuniyoshi

Igår arbetade jag vidare på den kitsune påbörjades innan min avresa. Än behöver jag en del stöd vad det gäller design och sammanfogande av motivets olika element, men det tekniska arbetet framskrider med god fart. Det kändes mycket bra att vara tillbaka i studion och den kreativa och positiva anda som råder där. Jag försökte bidra lite till den genom att ta med mig en gåva från Hong Kong: en liten statyett föreställande Budai (på japanska Hotei) en av de sju lyckogudarna.

Ibland refererar man till honom som "den skrattande buddhan"eller "den tjocka buddhan", och det stämmer att vissa buddhistiska traditioner förhåller sig till honom som en boddhisattva. Inom japansk mytologi är hans roll dock främst som lyckogud, en symbol för förnöjsamhet och överflöd. I Kina är statyer av honom en vanlig syn på restauranger, butiker eller andra ställen där affärsverksamhet bedrivs.

Jag hoppas och tror att han kommer att passa bra in på Horimatsu-skolan. Om inte annat så pryder han sin plats.

Hem.

Jaha, då stod man återigen med fötterna på svensk mark. Efter dryga tre veckor i en asiatisk mångmiljonstad känns min egen stad liten som en by. När jag steg in i lägenheten slogs jag främst av tystnaden. Det var så tyst att det dånade. När jag öppnade balkongen vällde tystnad in. Det var fascinerande. Jag var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna.

Hong Kong är fullt av ljud. Det har en aldrig sinade ljudmatta. Ljuden kan förändras beroende på var man befinner sig men tyst är det aldrig. Billjud, sirener, slagborrar. Böner, rasslet av kau cim (spådomsstickor), cikadornas upphetsade sång de ögonblick då solen lyste som starkast. Luftkonditioneringars vinande och speaker-rösten i tunnelbanetågen. Musik i hissar, trappuppgångar och taxibilar. Ljud, ljud och åter ljud. Hong Kong är aldrig tyst. Efter ett tag glömde jag bort det, virades in i ljudet, men till en början lyssnade jag tills huvudet värkte, kunde inte sortera.

Den norrländska tystnaden var som balsam för själen och jag lyssnande till den en lång stund, försökte att andas så tyst som möjligt för att verkligen kunna höra den. Det känns bra att vara hemma igen.

Goode morning

Den hälsningen gav handduken från det lilla hotellet i North Point mig när jag granskade den på morgonen..
Men jag hade svårt att hålla med - det 8 kvadratmeterstora hotellrummets lilla men högeligen välmående skara myror hade hållit mig vaken under natten. Vi bytte snart till ett annat hotell.