Övningsyta.

Från att ha varit den som övar på folk så fick jag häromdagen känna på nålen. Vi lärlingar har nu kommit till den punkten att vi övar på varandra,vilket känns tryggt och bra med en kollega som Micael. Lugnet och tryggheten personifierad är han, och visade inga tecken på stress vare sig när jag arbetade på honom eller han på mig.

Det är väl drygt åtta månader sedan jag blev tatuerad sist, och då det jobb som Horimatsu gjort på mig i huvudsak varit med tebori (traditionella tatueringsverkryg) så kändes det aningen oroande att bli tatuerad med maskin. Jag hade dock inte behövt oroa mig - rotarymaskinerna är en helt annan upplevelse än de vanliga, högljudda dito. Det var fullt möjligt att slappna av och titta på hur min kollega tog sig an att fästa en bonji i mitt skinn (tecknet för läkandets buddha, Yakushi) . Det slutgiltiga resultatet sitter nu på min kropp, för ögonblicket insvept i plast. Allt såg fint ut då jag tvättade av den imorse, och jag är glad över att ha en kollega som är så säker på hand så tidigt.

Det är lustigt, när denna sommar började tänkte jag att det skulle bli den första på tre år som jag skulle få bada obehindrat. De tre tidigare somrarna var nämligen mina ärmar under arbete, och jag hade bäst med tid för att bli tatuerad på sommaren. Alltså har det inte direkt varit aktuellt att bada - alltid har det varit någon yta som behövde läka ostört. Men den här sommaren, då var ju ingen tatuering planerad, och jag skulle helt obehindrat kunna både sola och bada, tänkte jag mig. Men så blev det ju inte.Nu när jag sitter här med plast så känns det som att det är rätt okej att det inte blev så. Det är roligt att vi är på g, att saker går framåt, och att sensei visar oss det förtroende som han gör. Det återstår så oerhört mycket att lära, men det går sakta framåt.

Vem var det som sade det där som snigeln? Tesshu? Jag vill minnas att det gick ungefär "Om snigeln bestämmer sig för att klättra uppför berget Fuji, så är det givet att han kommer att lyckas". Nå, så känns det. Som att ha en lång vandring framför sig, och att förutsättningen att nå målen är direkt avhängig av min målmedvetenhet.

Beroende.

I torsdags så drog min mobiltelefon sin sista suck. Den annars så färgglada skärmen fladdrade till, blev vit och valde sedan att aldrig lämna det stadiet. Den spred förvisso ett ganska vackert sken men var helt otjänlig. Jag har alltså varit okontaktbar sedan i torsdags eftermiddag. Det har varit en speciell upplevelse, kan jag lova.

Torsdagkväll var helt okej, jag råkade flippa fram mobilen någon gång då och då bara av gammal vana men den fungerade inte bättre för det. Fredag likaså - jag var väl egentligen för upptagen av annat för att reflektera över att jag inte gick att nå. Det var på lördag som abstinensen började. jag började tänka på alla viktiga samtal som jag kanske missade. På de viktiga sms som jag hade behövt få ta emot innan jobbveckan börjar, allt som skulle planeras bara genom att skicka några skruttiga små meddelanden. Men icket - skärmen lyste fortfarande envist vitt utan tecken på förbättring.
Söndag började jag bli aningen desperat. Utan kontakt med omvärlden, annat än via Facebook och mail, på tre dagar! Jag borde i princip vara bortglömd. Började känna mig som en teknologins Robinson Crusoe, strandsatt utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Det var väl ungefär då jag började förbanna min dåliga vana att spara allt (bilder, telefonnummer - ALLT) på mobilen istället för på SIM-kortet. Dålig, dålig vana. Fotografierna från Hong Kong 2006? Borta. Telefonnummer till den där viktiga personen? Borta. Jag började förtvivla.
Kulmen nåddes dock imorse, måndag, då jag kommer försent till ett möte för att jag saknade en klocka. Jag använder tämligen konsekvent min mobil i det syftet, nämligen. Jag insåg att jag helt höll på att förlora kontakten med den civiliserade världen.

För att slippa framleva min existens som en varelse i samhällets marginaler köpte jag i eftermiddags en ny mobil. Den ligger i mitt fönster och ser avancerad ut. Ordningen är återställd.

Praktik.

Nu börjar det komma igång med den praktiska delen av irezumi. Jag hade min första kund förra veckan och känner mig glad och stärkt av den upplevelsen, och hoppas att D kommer att få glädjas åt sin tatuering under lång tid framöver. Det är ett privilegium att få vara den första att tatuera någon, och jag är tacksam för det förtroende som D visade mig.
Mina tidigare tatueringserfarenheter har varit med sensei som övningsyta, och han är ju luttrad när det gäller att befinna sig under nålen. Hans vana och lugn var ovärderligt de första gångerna som jag höll i maskinen och allt bara kändes oändligt främmande. Nu börjar känslan av maskinens tyngd, hudens olika motstånd och de olika nålbreddernas beteende inte att kännas fullt så främmande för mig. Varje minut med praktik ger teorin mening.

Imorgon skall jag ha en konsultation för vad som verkar bli mitt första större projekt. En halv ärm med en koi bland höstlöv, en perfekt design för den person som skall bära den, av flertalet skäl. Det ska bli spännande att planera för designen och sätta mina förvärvade kunskaper om motivet i praktik. Koi var ju som bekant det första motiv som jag kom i kontakt med som lärling, och jag har efter månader av skissande verkligen kommit att inse den komplexitet som designen rymmer. Det skall bli en bra utmaning att knyta samman alla element och skapa en helhet.

Offergåva

Den här bilden tog jag i februari när jag besökte Tio Tusen Buddhors tempel i Sha Tin, Hong Kong. Framför en av de många förgyllda Buddhastatyerna som är utplacerade längs den branta trappan på väg till själva tempelgården hade någon lämnat en offergåva. Synen är inte ovanlig i Hong Kong, där i princip varje gård eller butik har ett eget altare där offer lämnas till förfäder, andar eller gudomar. Jag har oftast sett varianter med alkohol, frukt eller olika typer av bakverk. Detta specifika offer fick mig att stanna till.
Vid sockeln av bombastiska skulpturen hade någon lämnat en handfull godis. Hello Kitty-godis. Det tyckte jag var fint. Ett litet tecken på att även de högre makterna kan tänkas uppskatta livets enkla saker, om det ges med rätt intention. Och förpackat i plast med en liten, japansk katt på.

Det kan vara värt att tänka på, när man ser allt glitter och prål som annars har en tendens att inrama religiösa ritualer – det är enkelt, om du gör det enkelt.

Lära.

Jag är en varm anhängare av tanken på kroppen som en bas för kunskap. Genast känner jag att jag behöver definiera begreppet: vad är kunskap? Jag tror att jag vill hålla det enkelt. Kunskap är erfarenhetsbaserad, uppnådd genom att pröva och misslyckas, pröva igen och finna nya vägar. Tänk på muskelminnet. Vad vi kan åstadkomma nästintill intuitivt när vi väl en gång lärt oss det.

Kommer du ihåg hur svårt det var att skriva i början? Och då menar jag den rent fysiska akten och inte det intellektuella arbetet med att lära sig bokstäverna och att läsa. Jag minns. Pennan höll på att slita sig ur handen, bokstäverna fick tvingas fram, pressas fast på papperet för att inte springa iväg. Det var så svårt, så svårt att få någon ordning på det – det kändes nästan oöverstigligt att bemästra ett perfekt ”G”. Men med tiden gick det, och man kunde skriva.
Min syster skrev till en början exakt som det såg ut i läroböckerna. Barn från samma generation som mig minns hur de bokstäverna såg ut. Perfekta i formen, ett eko av en handstil men samtidigt underligt könlös. Det fanns en stolthet i att klara av att göra exakt som det såg ut i böckerna. Jag var avundsjuk, så klart. Jag klarade aldrig av det. Jag ville ju skriva, inte bara forma bokstäver. Hade inte tålamodet. Det tog lång tid för mig att jobba fram en handstil som gick att läsa för någon annan än mig själv. Min syster var helt enkelt begåvad med mer tålamod än mig när det gällde den typen av saker.

Att se skrivandet i relation till det jag nu håller på att lära mig känns ganska lätt. Det finns former man skall hålla sig till. Saker som är rätt, saker som är fel. Sådant som får det att se bra ut och sådant som tar ner intrycket. Jag kämpar fortfarande med viljan att göra snarare än att lära - vägen till kunskap blir så förbaskat lång om man inte vill lära sig.

Så jag strävar efter att skapa en vana i kroppen av att hantera maskinerna. Hitta den där känslan av hur det känns då det går bra, och när jag hittar den försöka upprepa den tills det inte längre rör sig om en lycklig slump utan är en avsikt. Det går snabbare än att lära sig att skriva. För varje linje känns det tydligare och tydligare att kroppen börjar vänja sig vid det nya instrumentet och börjar kunna hantera det. Det går framåt.

Kuzunoha-gitsune doji ni wakarumu no zu

(ung. Räv-kvinnan Kuzunoha lämnar sitt barn)

Tsukioka Yoshitoshi, ca 1890

Jag har fått påtalat för mig att en blogg utan bilder i längden blir ganska tråkig, så jag är nu lydig och lägger upp en bild.

Vänj er inte vid det, dock. Jag har en tendens att lägga mycket betydelse vid bruket av bilder och tar inte särskilt lätt på att använda bilder. De kan betyda en sak för mig och något helt annat för andra personer - risken att bli missförstådd i sitt bildbruk är överhängande. Just denna bild vill jag dock gärna visa, då den är knuten till en av de japanska myter rörande rävar som gjort starkast intryck på mig. För det djuret är även just så ambivalent som bilder kan vara.

Kitsune är ett av mina hjärte-djur inom irezumi. Visst, jag är väldigt fascinerad även av mer "vanliga" djur (som koi, som jag själv bär) men det är något med räven som slår an en särskild sträng hos mig.

När en vän till mig fick höra att jag skulle bli lärling så skrattade hen och sa att hen nu skulle göra ett undantag från sin styvnackade vägran att låta tatuera sig. Hen gav mig förtroendet att göra vad jag ville, men frågade samtidigt nyfiket vad jag kunde tänka mig att göra. "Kitsune", var mitt omedelbara svar. Det kom helt intuitivt, baserat på den tid som vi lärt att känna varandra snarare än min bevandring i irezumins bildgalleri. Men det kändes bara så rätt.

Efter att ha konsulterat sensei, forskat en del i ämnet och grunnat vidare ett par månader så står mitt beslut fast. Kitsune. Inget annat kan det bli. Det är helt perfekt. Jag skissar som bäst på designen och ju mer jag lär mig, ju mer komplex blir min egen bild av något som jag till en början visste förhållandevis litet om. Jag hade fastnat för den ofta traderade bilden av räven som en varelse som spelar människor spratt men har tvingats revidera detta och inse att kitsune rymmer mycket, mycket mer.

För den intresserade kan jag med värme rekommendera bland annat The fox and the jewel, en antropologisk avhandling av Karen A. Smyers.