Vårvintermorgon

Det finns få bättre sätt att börja morgonen på än med fysisk träning. Vakna tidigt, äta sin frukost, hoppa på cykeln och trampa iväg till gymmet för en genomkörning. Det är receptet för en dag med behagligt trötta muskler som håller rastlösheten i schack resten av dagen. Annars börjar det att krypa och klia i kroppen redan vid lunchtid. Det blir svårt att fokusera och jag försöker dämpa oron med musik, te eller lite skönlitteratur (gärna av det slaskiga slaget, som en motpol till de drivor av facklitteratur som jag annars är förvisad till). Men dessa saker kan inte lugna mig på samma sätt. Efter en tids paus från detta så står det nu klart hur mycket jag egentligen har saknat det.
Det är något med gymmets atmosfär tidigt på morgonen. Lite sömnigt. Lagom ambitiöst. Dåliga morgonprogram på radio som jag kan finna mig i att lyssna på därför att inget annat val finns. Det är skönt att inte välja alla gånger. Jag välkomnar det. Det enda fokus jag behöver ha är på kroppen, på andningen och hur det bränner i muskelfibrerna av ansträngningen. Det är skönt, meditativt. Det enda som egentligen ger mig en liknande känsla av lugn är att bli tatuerad, lustigt nog.

Även det är ju en process där kroppen verkligen är kropp och inte ett objekt att forma, klä och visa för andra. Nä, just då, under nålen så är huden så ofrånkomligt kött. Man tvingas in i sig själv, kan inte välja att vara någon annanstans. Jag upplever det som mycket positivt, på gränsen till en renande upplevelse.

Man ägnar för mycket tid åt tanken och för lite i sin kropp. Jag ska jobba för att ändra på det för egen del.

Genombrott

Jag tror mig ha upplevt ett genombrott i skissarbetet! Bland alla linjer som bara känns fel fel fel så hittade jag plötsligt något. Något litet, nästan oansenligt. Ett överlappande streck, egentligen. Men där tror jag att roten till hela kampen låg, i detaljen, i något som jag tidigare överhuvudtaget inte reflekterat över. Lösningen fanns i det lilla. När jag började ägna den uppmärksamhet upphörde striden och saker och ting började flyta mjukt och smidigt igen.

Jag firar med en kopp te. Seger!

En övning i tålamod

De senaste dagarna har jag jobbat med två utmaningar. Den ena är relaterad till det skrivna ordet och det andra till den tecknade formen. Det sistnämnda har de senaste månaderna i huvudsak rört karpen, koi. Jag tecknar, prövar och tittar. Ratar, tecknar igen och tittar. Jag försöker att se, inte bara titta, men det går trögt. Köksbord och arbetsbord belamras av skisser, de flyter ut på golvet som en ström. Katten sätter sig demonstrativt i högen av fiskar, tittar lojt på mig.Fenors kurvor, ögons intensitet - mycket behöver arbetas på. Och jag brinner av irritation. Jag kan verkligen höra min sensei harkla sig i bakgrunden - irritationen är ingen lämplig drivkraft.
Så jag andas ett par gånger, brygger te efter konstens alla regler och ger mig på det igen.
Försöker att njuta av kvisten av körsbärsblommor i vasen på bordet när linjerna spelar mig spratt.

Inom min vänskapskrets är nog alla de flesta medvetna om att tålamod inte kan räknas som en av mina dygder. Jag blir snabbt frustrerad av motstånd, känner irritationen stiga i mig när motgångarna radar upp sig och har lätt för att tappa humöret. Att ge upp ligger dock inte för mig - varje misslyckande lämnar så djupa spår att jag knappt vill tänka på dem. Jag kämpar vidare, fräsande och kokande inombords.

För dem som ser mig utifrån antar jag att jag i sådana situationer kan framstå som tjurskallig. Jag är ingen fröjd att jobba nära under prövningar, och det har i sin tur lett till att det mesta jag företagit mig har varit baserat på att jag kan göra det själv, utan någon annans inblandning. Bli förbannad, pröva mig fram, bli förbannad igen och nöta vidare. Men jag surar på. Når till slutet, även om det inte alltid är det slut som jag tänkt mig. När jag tänker tillbaka på det som varit så har nog mina största glädjeämnen varit sprungna ur någon form av kamp, av repetition och uthållighet. Det gläder mig att det är så - det tar udden av irritationen nästa gång mitt tålamod prövas. Det får mig att förstå att min envishet också kan vara en sorts tålamod, om än i en mycket rå form.

Jag tror att jag är på god väg.

Vår

Att vakna på morgonen av mild vårsol ger bästa tänkbara starten på dagen. Det är ett löfte om att de mörka vintermånaderna äntligen är över och att nya tider stundar. Slut på isande kyla, drivor av snö och dagar där solen går ner kl 15 - välkommen värmande solljus, dropp från taket och ljusa kvällar!

Det är svårt att inte känna optimism dessa första pirrande dagar av vår, trots att jag egentligen vet att snart kommer snön igen, och att isen kommer att lägga sig över vattenpölarna. Det kliar i fingrarna att få starta igång nya projekt, skrivna såväl som av ett annat slag. Jag har ägnat morgonen åt mina designer, sittande vid köksbordet med solljus i ögonen och med en katt i knät. Det kändes lättare nu, som om att det långsamt håller på att ge sig. Men flödet är lite hämmat, lider troligtvis fortfarande av lite kramp efter de senaste veckornas anspänningar och osäkerhet. När minnet av det har smält bort, tillsammans med snön, kommer linjerna nog att återfå sin frihet och fulla rörelse. Men jag vet vad jag söker nu, och letandet börjar att ge resultat.

Namngivning, platstagning

Hasigakari är namnet på den bro som skådespelarna inom den japanska no-teatern passerar för att nå till scenen. Någonstans under sin vandring "blir" skådespelaren sin roll och lämnar sitt vardagliga jag bakom sig. Bron blir den plats där det gamla och det nya för ett ögonblick agerar i samförstånd. Jag tänker mig då bron som en transitplats, en plats mellan platser, beroende av förflyttning, där en förvandling äger rum.

Så vill jag gärna tänka på det jag gör också. Som något som försigår mellan olika givna platser, som för dem samman, men också som skapar nya väger, alternativa slutdestinationer. Jag tror på respekt för tradition och tidigare generationers kunskaper, men jag har en lika stark tro på innovationen, nyfikenheten och oräddheten. För vilken nyfikenhet kan existera utan en grundläggande trygghet? Vilka traditioner kan fortsätta existera utan viss anpassning?
Lite av båda utgör en segrande kombination.