Avresa

Om ett par timmar är jag på väg till ett ställe som jag gärna i framtiden skule referera till som "hem". Lite mer än ett dygn separerar mig från värmen, fukten, doften av rökelse och offereldarna.

Jag längtar. Ska försöka uppdatera här medan jag reser, men då det land jag besöker är ökänt för sin kontroll över annars fria medier så kan jag inte lova något.

En ny nivå.

Idag påbörjade jag min andra större design, en koi bland höstlöv. Robert befann sig under nålen och visade prov på gott tålamod medan jag lirkade, vred och vände för att inte smeta ut stencilen, och med den de fjäll som kostade mig så mycket tid häromdagen. Med Horimatsus vägledning och praktiska råd förflöt arbetet väl; kombinationen en tålmodig lärare och en lättsam klient är väl det absolut bästa som kan hända en lärling.

Jag måste erkänna att denna första karp oroat mig en aning. Natten till idag sov jag knappt en blund. Jag antar att den oron varit kopplat till de första månadernas fokus just på det motivet, och hur den gäckat mig på papperet. Jag minns alltför väl hur trött jag var på karpar ett tag - jag till och med drömde om fjäll och fenor. Och det var inga vackra drömmar, kan jag lova. Att nu ha kommit till den punkten att jag faktiskt är betrodd att tatuera motivet - det känns fantastiskt. Jag och maskinen har börjat få en betydligt bättre relation till varandra också, och det känns varken ovant eller främmande att arbeta med den längre.
När jag tvättade av det överflödiga bläcket och sårvätskan och min första koi fanns där, på armen kändes det nästan overkligt. Det klack till i mig - "jag har faktiskt kommit så här långt! Det fungerar!" Jag har lärt mig mycket under dessa månader, haft många bra samtal och diskussioner och på något vis känns det som att dessa destillerats ner till de arbeten som jag fått göra denna vecka. Jag lade band på mig för att inte jubla medan jag plastade in Robert efter sittningens slut.

Det har på många sätt varit en viktig vecka för mig: i måndags gavs chansen att påbörja en annan större design på Lars. Tålmodige Lars, vars fot jag gav en något i överkant omild behandling sist jag såg honom hade inte låtit sig avskräckas, utan kom tillbaka för att upplåta en hel vad. Sådant mod måste man beundra.
I måndags drog jag upp huvudlinjerna för en design med en kitsune, (denna gång med avsevärt större varsamhet än veckan innan, vill jag hoppas och tro) och jag har stora planer för den i framtiden.

Två stora designer på en vecka. Jag blir snart fartblind. Men lycklig. Mycket lycklig. Jag avhåller mig ändå från att lägga upp några bilder på dessa arbeten ännu. Inte för att hålla er på halster, utan för att de ännu har en bit att gå innan de blir meningsfulla för någon annan än den på vars kropp den sitter eller den från vars hand den är sprungen. Ni förstår nog.

Som en snigel.

Är det något som min tid som deshi borde ha lärt mig så torde det väl vara att det sällan är lönt att irritera sig över saker, samt att tålamod är en dygd som kan ta en långt i livet. Inte för att själva lärlingsskapet i sig är någon källa till irritation – absolut inte – men för att man då och då stöter på patrull i sitt arbete och tvingas lägga långt mycket längre tid på en detalj än vad man inledningsvis hade förväntat sig.
Idag var en sådan dag. I tre timmar satt jag och försökte arbeta rent en skiss för att kunna göra en stencil av den direkt imorgon. Men åh, vad karpens fjäll satte krokben för mig. Det som hade kunnat ta en kvart och sedan lämnat utrymme för annat skissarbete som hänger över mig, så blev jag sittande med fjällen. De hoppade över papperet, lade sig omlott och på tvären, men såg aldrig riktigt bra ut. Gång på gång fick jag avbryta och ta det hela från början igen. Jag upplevde dock inte den våldsamma frustration som annars har varit nära till hands när skissarbetet har gått dåligt (vilket jag tolkar som ett gott tecken och ett steg framåt, på ett rent personligt plan).

Envisheten belönade sig. Snigeln kom upp på berget. Imorgon blir det till att arbeta med en design baserad på en koi.

Utsikt.

Fotografi från Tin Haus tempel i Stanley Beach, Hong Kong.

Det går stadigt framåt med tatuerandet med stöd av sensei, övriga deshis och andra vänliga människors stöd. Jag är stort tack skyldiga er som upplåtit er hud till mig; särskilt tack till Lars och Lisa. Den sistnämnda lät mig häromdagen arbeta på hennes vänstra vad. Jag hoppas att vyn av berget Fuji kommer att vara henne till glädje. Själv kände jag mig glad och stolt över att se det färdiga resultatet - linjerna är jämnare, svärtan intensivare och hela handlaget mycket självsäkrare.

Jag börjar känna att jag inte längre står vid tröskeln och tittar in på irezumi, utan att jag, så sakteliga, börjar vara på väg att träda in i rummet. Jag anar en ljusblå himmel.

Konceptuell konst?

Följande syn mötte mig då jag kom till mitt andra jobb för en tid sedan. Med jämna intervall längs korridorens väggar satt lappar med budskap som det ovanstående. Jag vågade inte fråga om det var konst eller inte.

Vatten.

När jag började gå hos Horimatsu som kund så talade vi ofta om rent själsliga ting. Om varandet, viljan och intentionen. Vi var inte alltid överens, var kanske snarare oense ganska regelmässigt. Men samtalen var bra, och jag hoppas att de var lärorika för oss båda. Jag vill tro det, i alla fall.

Vid något av våra många samtal om zen dök liknelsen om vattnet upp. Ni vet, att ens sinne skall vara som vatten. Jag antar att liknelsen är mycket bekant för alla som studerat zen.
"Som vatten?" tänkte i alla fall jag.
Vatten tar form efter det kärl som det hälls i, något som inte direkt kändes attraktivt för mig, som redan sedan unga år odlat en del ganska starka politiska åsikter. Anpassning har inte direkt varit, eller är, min grej. Nä, som vatten ville jag inte vara.

Men som sensei då påpekade kan vatten gå igenom flera formstadier, vart och ett med sina egna egenskaper. Flytande. Is. Ånga. Isen spränger långsamt vilket kärl som än håller det. Ångan undflyr alla försök att fångas. Vatten i flytande form kan omöjligen greppas.
Det börjar sjunka in hos mig nu. Att vattnet inte alltid ska flyta. Men även att flytande vatten alltid hittar en väg förbi hindren. Över, under - igenom om så krävs.

Jag börjar tro att jag vill att mitt sinne ska vara som vatten. Ibland.

Jord.

Jag befinner mig för tillfället i mitt barndomshem och försöker arbeta medan jag har ansvar för att allt står rätt till på gården. Det är en annan puls här ute, en helt annan än den jag vistas i vanligtvis. Det tar tid att utföra sysslorna,och de går inte att skynda på dem.
Jag försöker komma in i lunken och växla ner. Antagligen är detta ett lysande tillfälle att ta sig an mästare Sheng-Yens bok. Vi får se hur det går.