Första tatueringen

Härom veckan utförde jag min första tatuering. Det ilar till i kroppen av adrenalintillförsel bara när jag skriver det – jag tatuerade en person. Det var en väldigt stark upplevelse.

Dagen inleddes med att jag satt med och studerade när min lärare arbetade på en klient vars tatuering jag har haft förmånen att få följa från första sittningen. Jag har fått se hur sensei komponerar sina verk, hur designen vävs samman från noll, hur orört skinn blir en komplex brokad. Jag har även fått bli ökat uppmärksam på vilka stora kunskaper om japansk tradition och kultur som ligger bakom ett verk av min lärare.

Att se en skicklig hantverkare i arbete är att få en chans att själv lära sig något, om än den jord som kunskapen faller i ännu inte är bördig – som deshi med endast ett par månader av lärande är det många saker som ännu är dunkla för mig. Detta till trots så fastnar alltid något i medvetandet och en lärdom blir gjord.
Den dagen försökte jag febrilt att sammanställa den kunskap som jag snappat upp under de månader som jag varit deshi, och för varje timme blev jag än mer ängslig. Tänk om jag missar något viktigt? Tänk om jag inte har sett den där avgörande lilla detaljen? Tänk om jag inte tittat och lyssnat så noga som jag borde ha?

När det väl var dags för mig att ställa i ordning arbetsplatsen på eftermiddagen, så darrade händerna en aning. Det kändes en aning olovandes att ställa fram instrumenten, förbereda klientens plats och hälla upp färg i de små kopparna, trots min senseis lugnande röst. Han hade bestämt vilket motiv och var - en tallkvist (matsu), placerad på vristen – ett lämpligt motiv för en ovan hand. Och hur ovan var inte handen! Att förbereda ytan med rakning, rengöring och utplacering av stencilen utfördes med påtagliga darrningar.
Själva tatuerandet var ovant men det blev en bra upplevelse då min lärares lugn var ständigt närvarande. Han hade överseende med mitt nervösa flyttande hit och dit, med min långsamhet och oro. Efter ett par minuter så kunde jag, om inte slappna av, så i alla fall känna efter vad det var jag höll på med.

Det slutgiltiga resultatet? En utmattad men oerhört lycklig tatuerarlärling som just fått känna luft under vingarna. Och en liten, liten tatuering som i mitt tycke är att jämföra med att bestiga berg. Jag tittar på bilden av den då och då och känner mig upprymd.

Om rörelse

Det rör på sig nu, nya möjligheter tycks lura i varje hörn och förvånansvärt många gamla trådar har det börjat nystas i igen. Ni vet, gamla planer som man smitt tillsammans med någon men som sedan avstannat av olika skäl. Det är som att ägna sig åt isfiske och se alla linor rycka samtidigt - man vet inte om man ska bli glad eller nervös.

Jag vill gärna vara en del av precis allt spännande som händer hela tiden. Det innebär att uppmärksamheten måste fördelas över ett brett fält, med konsekvensen att det ibland blir lite väl mycket att tänka på samtidigt. Just nu måste jag försöka ha två stora fokus: horimono och min forskning. De föder ju i sin tur en mängd andra projekt, alla lika spännande, lovande och underbara att vara en del av. Det är lätt för mig att låta mig svepas med, men nu är ett fast fotfäste a och o. Två stadiga ben som ska utgöra bas för "allt annat".

Det måste till att byggas en solid grund för att kunna utvecklas, oavsett vad målet för strävan är. Det innebär för mig att jag måste styra några av de roliga projekten åt sidan, försöka ignorera de ryckande linorna ett tag till och fokusera. Skriva klart ett kapitel, avsluta en skiss. Små steg mot höga höjder.