På ytan, riktat inåt.

Jag talade nyligen med en nära vän till mig. Hen skall snart skaffa sig sin första tatuering, ett i sanning stort steg för en person som i snart fyrtio år hyst om inte en avogenhet så i vart fall ett rejält mått skepsis gentemot kroppsutsmyckningar. Det senaste åren har hen varit närvarande under min tatueringsprocess. Sett det långsamma framväxandet, hört om mina upplevelser. Något började röra sig under ytan.

Långsamt, långsamt började hen se tatuerandet med nya ögon. Att det inte behöver vara Miami Ink, snabba inutskjut-sittningar, eller tillfälliga modenyck. Fokus förskjöts från att handla om den färdiga bilden till att röra processen, att bli tatuerad. Att den processen också kan vara en plats, en plats som är en plats olik andra. Den kan erbjuda ett andningsutrymme i en värld fixerad vid snabba resultat, ytlighet och föränderlighet. Jag skriver "kan" för att det är inte alltid det gör det.Mycket vilar på att den person som slutligen märker ens skinn vill, och kan, vara delaktig i en sådan typ av process. För mig tog det ett tag att finna en sådan person, men när det väl skedde så kom tatueringen att bli för mig det jag letat efter utan att veta om det. I min väns fall så har hen målmedvetet sökt efter rätt person att utföra hens tatuering. Hen har träffat flera verksamma inom skrået och talat med dem. Bemötts på olika sätt. Det var där hen fick mothugg och tvingades verkligen motivera sitt val av motiv som hen slutligen valde att placera sitt förtroende. En okritisk, icke-reflekterande tatuerare skulle inte kunna förstå min vän, och skulle också vara illa skickad att tatuera henom.

Jag är glad att min vän fattat ett sådant beslut.

Resa

Jag återvände nyligt efter ett par veckors vistelse i en stad som jag gärna vill se som ett framtida hem. Den är i alla avseenden olik den plats där jag vistas nu - det är en mångmiljonstad, ständigt i rörelse, fylld av människor på genomresa. Själva stadsrummet pulserar av liv, dånar av oljud och är mättat av starka dofter - torkade havsdjur, tung rökelse, blommande växter. Luftfuktigheten sveper över dig som en ljummen, våt filt. Sipprar in mellan kläderna, gör ansiktet glansigt.

Jag har besökt stället förut men återvänder med glädje. Ingen vistelse tycks någonsin vara lång nog och hjärtat är alltid tungt vid avfärden. Kankse har det varit för att varje besök har varit så intensivt, så fyllt av uppgifter och plikter. Kanske har det sin rot i att jag längtar efter något nytt i största allmänhet? Men nej, jag tror inte det. Jag tror att jag har hittat mitt hem. Men det är föga troligt att jag någonsin kommer att bo där.

Hemma i min tysta svenska lägenhet saknas guldet och purpurn.