Nyligt gick en nära släkting bort. En del av en annan generation, den sista länken till ett samhälle innan televison, mobiltelefoner och kraven på konstant tillgänglighet - min älskade farfar. Det är en svår förlust, och jag kommer att sakna honom längre. Än känns det inte helt sant, inte helt trovärdigt att han inte finns där, att det inte bara är att lyfta telefonluren och få ett svar. Det är dags att vänja sig vid den tanken.
Förutom sorgen att mista någon som funnits där vid hela min uppväxt så innebär även hans bortgång att en möjlighet för alltid gått förlorad. Jag kan inte längre fråga om det som varit, det som han mindes, det som han tänkte. För mig har kontakten med mina mor- och farföräldrar varit viktiga länkar till min historia, något som funnits innan mig, sett, upplevt och gjort saker som jag inte ens kunnat drömma om. Men långsamt, en efter en, har de gått bort. Ibland hastigt och oväntat, ibland långsamt borttynande, genomgående metamorfoser som slutligen bara lämnat ett skört litet skal kvar.
Tiden är obönhörlig, kan jag tänka. Och sedan slår det mig, att den bara är just tid. Och att jag spenderat mycket av den i ett priviligerat tillstånd med flera generationers vakande ögon på mig. Och att jag kanske, med tiden, kommer att hålla ett vakande öga på någon annan. Kretsloppet fortsätter. Det är, ändå, förtröstansfullt.
