A song, and a fox

I've had a song on my mind for days now. It has followed me around wherever I've been, and listening to it has been the first thing I've done in the morning and the very last thing I've done before falling asleep. It's not that it's such a great song or anything. It's not very catchy, not overly interesting nor does it have any kind of outstanding lyrics. It's just a song. But it has stuck to my mind, and it makes me remember stuff I haven't been thinking about for years.

In that way, it is indeed a special song, like a door to places long forgotten. It has made me think of things that has been, things that are and things that will be. I haven't really given myself the time to think that much lately, so it was about time something made me stop. I guess that it was time to sort out a thing or two, and now I feel more at ease. This song in combination with a weekend in the stillness of my parents home, has made me feel more prepared and focused than ever. Music is indeed a strange kind of magic.

Speaking of focus; the work with the design of the fox wife is coming along nicely. We got quite a bit of line work done just the other day, and will most likely have the main design down in just a sitting (or two) more. Viktor is holding out well, and for this being his first tattoo, shows great patience with the long process. It is going to be worth all the waiting, I'm certain.

Newness.

So here it is. The new year. It took me a few days to really realise it and let go of 2009 but now even I cant deny it anymore.

New year, new times, new habits. And, of course, new ways in which to challenge myself. I must say, seeing a entire decade pass and being reasonably aware of it (most of the time) is humbling and not just a little bit exciting. As a part of the New Year optimism I've decided to try out stuff that I do not feel that I fully master. Such as writing a entire blog entry in english. I cant promise that I'll stick to it, but I did at least give it a try (but only after a few encouraging words from sensei, I must admit). We'll se how long it'll last, wont we?

So, anyways... a New Year. Year of the Tiger, according to the chinese zodiac. It seems more like the year of the fox to me - I'm currently working on two larger pieces depicting kitsune, as my swedish readers is well aware of, and both Thomas and Viktor is eager to get more work done. It's challenging as wall as highly rewarding to be able to work so focused on one type of motif and I'm glad to be given that opportunity.
When I'm not thinking of kitsune, I try to make something out of a design with Daikoku and Ebisu. It has proven itself a bit more complicated than expected, but I think I am on to something. Time will tell.

Förluster

Nyligt gick en nära släkting bort. En del av en annan generation, den sista länken till ett samhälle innan televison, mobiltelefoner och kraven på konstant tillgänglighet - min älskade farfar. Det är en svår förlust, och jag kommer att sakna honom längre. Än känns det inte helt sant, inte helt trovärdigt att han inte finns där, att det inte bara är att lyfta telefonluren och få ett svar. Det är dags att vänja sig vid den tanken.

Förutom sorgen att mista någon som funnits där vid hela min uppväxt så innebär även hans bortgång att en möjlighet för alltid gått förlorad. Jag kan inte längre fråga om det som varit, det som han mindes, det som han tänkte. För mig har kontakten med mina mor- och farföräldrar varit viktiga länkar till min historia, något som funnits innan mig, sett, upplevt och gjort saker som jag inte ens kunnat drömma om. Men långsamt, en efter en, har de gått bort. Ibland hastigt och oväntat, ibland långsamt borttynande, genomgående metamorfoser som slutligen bara lämnat ett skört litet skal kvar.

Tiden är obönhörlig, kan jag tänka. Och sedan slår det mig, att den bara är just tid. Och att jag spenderat mycket av den i ett priviligerat tillstånd med flera generationers vakande ögon på mig. Och att jag kanske, med tiden, kommer att hålla ett vakande öga på någon annan. Kretsloppet fortsätter. Det är, ändå, förtröstansfullt.

Listiga rävar

En konsultation kan vara många saker. Det kan vara ett möte där motivet redan på förhand är givet och endast saker på detaljnivå ska avhandlas. Det kan vara ett tillfälle då ett tänkbart fält läses av. Det kan även vara det ögonblick då precis alla möjligheter finns, alla dörrar är öppna och inget är på förhand givet. Idag var ett av de sistnämnda och i slutänden blev det ett motiv som förvånade mig. Efter klienten gått kunde jag inte annat än att le. Vad jag just hade mött var inget annat än en tredje kitsune! Och vad än roligare är, så har denna klient norskt påbrå. När han kom in genom dörren hade jag absolut inte kitsune för ögonen men såhär i backspegeln borde jag ju ha anat. Även med de två andra kitsune-designerna har ju klienterna haft kopplingar till Norge. Ett lustigt sammanträffande, måste jag säga.

Förutom morgonens konsultation så arbetade jag även vidare på Roberts koi och momiji idag. Det är ett arbete som har tagit sin ringa tid, men det fortskrider med bra resultat. Med lite hängivenhet så skall den nog vara så gott som klar innan jul. Det skulle bli en fin avslutning på mitt första år som deshi.

November

Tillbringade tid i studion idag, utan att ha någon klient. Skissade en del, och tittade på när sensei arbetade. Det börjar sjunka in mer och mer det faktum att man kan lära mycket bara genom att se på när någon som kan ett hantverk utför det. Plus att vana fingrar ger en sorts skönhet även till de mest vardagliga sysslor.
Det var trevligt att befinna sig i studion utan att ha något egentligt att göra själv.Det var ett välbekant eko av våren och sommarens goda vanor, då jag hade långt mer tid att spendera genom att se, höra och lära.

Jag fick även glädjen att packa upp mina maskiner idag- mina första egna maskiner. Fram tills idag har sensei lånat mig sina verktyg men nu har jag alltså egna. Kan knappt vänta på att få prova dem, så det är högst beklagligt att nästa vecka till stor del kommer attt spenderas utanför landets gränser. Men när jag kommer hem igen... då ska det hända saker. Var så säkra.

Saker att fästa sig vid

Fem av de sju lyckogudarna, bild ur en bok för barn, ca 1792 (allt enligt http://rarebooksinjapan.com/ )

Att undgå att fästa sig vid saker, eller att skaffa sig favoriter tycks för mig i det närmsta vara omöjligt. Jag har en tendens att förälska mig i saker, må det vara böcker, filmer, maträtter eller drycker - jag kan till exempel bli så förtjust i en viss sång att den är det enda jag lyssnar på i flera dagar. När den initiala förälskelsen har lagt sig så antar min relation till favoriten något mer normala proportioner. Men de flesta saker som jag en gång har känt starkt för fortsätter i regel att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Inte helt oväntat har denna tendens även börjat visa sig i min relation till irezumi; min förtjusning inför motiv med kitsune har väl knappast gått någon läsare förbi vid det här laget. Och nu vill jag presentera ännu en ny älskling:

Lyckogudarna, eller Shichifukujin.

Ett knepigt motiv, kan tyckas men jag har varit smått förtjust i dem sedan första gången jag såg en traditionell japansk tatuering (en rygg, vill jag minnas) med dem. Den hade en bra känsla i sig, helt enkelt.
Nu föll det sig så att jag under en längre tid fört ett samtal med en vän om en tatuering. Vi har dividerat fram och tillbaka och jag har gjort en del efterforskningar. Då min väns yrke har starka kopplingar till livsmedel och odling så gick tankarna i riktning mot Inari men det var något som inte riktigt kändes rätt, som inte klaffade. När vi började närma oss Daikoku (en av de sju lyckogudarna och tillika gud över gröda och spishäll för att bara nämna två av hans associationer) så började det dock brännas.
Nu sitter jag och gör förarbete för skisser på två ärmar. Daikoku på den ena, Ebisu på den andra (guden över fisket och fiskarna, bland annat). Förutom att agera som skyddshelgon (i en vid mening) för olika aktiviteter så är de sju även förknippade med olika goda egenskaper: Daikoku kopplas till lycka eller tur och Ebisu till ärlighet eller uppriktighet. Bättre par kan jag knappast tänka mig!

Arbete pågår

Alla större konstruktioner behöver en stabil grund att stå på. Att arbeta med irezumi utgör inget undantag: en design omgärdas av mängder av förberdeelser, såväl läsande som det rena skissarbetet. Den prövas och omarbetas många gånger. När nålarna väl plockas fram återstår inte mycket egentligt kreativt arbete - då inleds övningen i tålamod.

Denna grund tog sin form för ett par veckor sedan, och jag tycker att det bådar gott för framtiden.