Nu börjar det komma igång med den praktiska delen av irezumi. Jag hade min första kund förra veckan och känner mig glad och stärkt av den upplevelsen, och hoppas att D kommer att få glädjas åt sin tatuering under lång tid framöver. Det är ett privilegium att få vara den första att tatuera någon, och jag är tacksam för det förtroende som D visade mig.
Mina tidigare tatueringserfarenheter har varit med sensei som övningsyta, och han är ju luttrad när det gäller att befinna sig under nålen. Hans vana och lugn var ovärderligt de första gångerna som jag höll i maskinen och allt bara kändes oändligt främmande. Nu börjar känslan av maskinens tyngd, hudens olika motstånd och de olika nålbreddernas beteende inte att kännas fullt så främmande för mig. Varje minut med praktik ger teorin mening.
Imorgon skall jag ha en konsultation för vad som verkar bli mitt första större projekt. En halv ärm med en koi bland höstlöv, en perfekt design för den person som skall bära den, av flertalet skäl. Det ska bli spännande att planera för designen och sätta mina förvärvade kunskaper om motivet i praktik. Koi var ju som bekant det första motiv som jag kom i kontakt med som lärling, och jag har efter månader av skissande verkligen kommit att inse den komplexitet som designen rymmer. Det skall bli en bra utmaning att knyta samman alla element och skapa en helhet.
onsdag 17 juni 2009
fredag 12 juni 2009
Offergåva
Den här bilden tog jag i februari när jag besökte Tio Tusen Buddhors tempel i Sha Tin, Hong Kong. Framför en av de många förgyllda Buddhastatyerna som är utplacerade längs den branta trappan på väg till själva tempelgården hade någon lämnat en offergåva. Synen är inte ovanlig i Hong Kong, där i princip varje gård eller butik har ett eget altare där offer lämnas till förfäder, andar eller gudomar. Jag har oftast sett varianter med alkohol, frukt eller olika typer av bakverk. Detta specifika offer fick mig att stanna till.
Vid sockeln av bombastiska skulpturen hade någon lämnat en handfull godis. Hello Kitty-godis. Det tyckte jag var fint. Ett litet tecken på att även de högre makterna kan tänkas uppskatta livets enkla saker, om det ges med rätt intention. Och förpackat i plast med en liten, japansk katt på.
Det kan vara värt att tänka på, när man ser allt glitter och prål som annars har en tendens att inrama religiösa ritualer – det är enkelt, om du gör det enkelt.
Vid sockeln av bombastiska skulpturen hade någon lämnat en handfull godis. Hello Kitty-godis. Det tyckte jag var fint. Ett litet tecken på att även de högre makterna kan tänkas uppskatta livets enkla saker, om det ges med rätt intention. Och förpackat i plast med en liten, japansk katt på.
Det kan vara värt att tänka på, när man ser allt glitter och prål som annars har en tendens att inrama religiösa ritualer – det är enkelt, om du gör det enkelt.
måndag 8 juni 2009
Lära.
Jag är en varm anhängare av tanken på kroppen som en bas för kunskap. Genast känner jag att jag behöver definiera begreppet: vad är kunskap? Jag tror att jag vill hålla det enkelt. Kunskap är erfarenhetsbaserad, uppnådd genom att pröva och misslyckas, pröva igen och finna nya vägar. Tänk på muskelminnet. Vad vi kan åstadkomma nästintill intuitivt när vi väl en gång lärt oss det.
Kommer du ihåg hur svårt det var att skriva i början? Och då menar jag den rent fysiska akten och inte det intellektuella arbetet med att lära sig bokstäverna och att läsa. Jag minns. Pennan höll på att slita sig ur handen, bokstäverna fick tvingas fram, pressas fast på papperet för att inte springa iväg. Det var så svårt, så svårt att få någon ordning på det – det kändes nästan oöverstigligt att bemästra ett perfekt ”G”. Men med tiden gick det, och man kunde skriva.
Min syster skrev till en början exakt som det såg ut i läroböckerna. Barn från samma generation som mig minns hur de bokstäverna såg ut. Perfekta i formen, ett eko av en handstil men samtidigt underligt könlös. Det fanns en stolthet i att klara av att göra exakt som det såg ut i böckerna. Jag var avundsjuk, så klart. Jag klarade aldrig av det. Jag ville ju skriva, inte bara forma bokstäver. Hade inte tålamodet. Det tog lång tid för mig att jobba fram en handstil som gick att läsa för någon annan än mig själv. Min syster var helt enkelt begåvad med mer tålamod än mig när det gällde den typen av saker.
Att se skrivandet i relation till det jag nu håller på att lära mig känns ganska lätt. Det finns former man skall hålla sig till. Saker som är rätt, saker som är fel. Sådant som får det att se bra ut och sådant som tar ner intrycket. Jag kämpar fortfarande med viljan att göra snarare än att lära - vägen till kunskap blir så förbaskat lång om man inte vill lära sig.
Så jag strävar efter att skapa en vana i kroppen av att hantera maskinerna. Hitta den där känslan av hur det känns då det går bra, och när jag hittar den försöka upprepa den tills det inte längre rör sig om en lycklig slump utan är en avsikt. Det går snabbare än att lära sig att skriva. För varje linje känns det tydligare och tydligare att kroppen börjar vänja sig vid det nya instrumentet och börjar kunna hantera det. Det går framåt.
Kommer du ihåg hur svårt det var att skriva i början? Och då menar jag den rent fysiska akten och inte det intellektuella arbetet med att lära sig bokstäverna och att läsa. Jag minns. Pennan höll på att slita sig ur handen, bokstäverna fick tvingas fram, pressas fast på papperet för att inte springa iväg. Det var så svårt, så svårt att få någon ordning på det – det kändes nästan oöverstigligt att bemästra ett perfekt ”G”. Men med tiden gick det, och man kunde skriva.
Min syster skrev till en början exakt som det såg ut i läroböckerna. Barn från samma generation som mig minns hur de bokstäverna såg ut. Perfekta i formen, ett eko av en handstil men samtidigt underligt könlös. Det fanns en stolthet i att klara av att göra exakt som det såg ut i böckerna. Jag var avundsjuk, så klart. Jag klarade aldrig av det. Jag ville ju skriva, inte bara forma bokstäver. Hade inte tålamodet. Det tog lång tid för mig att jobba fram en handstil som gick att läsa för någon annan än mig själv. Min syster var helt enkelt begåvad med mer tålamod än mig när det gällde den typen av saker.
Att se skrivandet i relation till det jag nu håller på att lära mig känns ganska lätt. Det finns former man skall hålla sig till. Saker som är rätt, saker som är fel. Sådant som får det att se bra ut och sådant som tar ner intrycket. Jag kämpar fortfarande med viljan att göra snarare än att lära - vägen till kunskap blir så förbaskat lång om man inte vill lära sig.
Så jag strävar efter att skapa en vana i kroppen av att hantera maskinerna. Hitta den där känslan av hur det känns då det går bra, och när jag hittar den försöka upprepa den tills det inte längre rör sig om en lycklig slump utan är en avsikt. Det går snabbare än att lära sig att skriva. För varje linje känns det tydligare och tydligare att kroppen börjar vänja sig vid det nya instrumentet och börjar kunna hantera det. Det går framåt.
tisdag 2 juni 2009
Kuzunoha-gitsune doji ni wakarumu no zu (ung. Räv-kvinnan Kuzunoha lämnar sitt barn)
Tsukioka Yoshitoshi, ca 1890
Jag har fått påtalat för mig att en blogg utan bilder i längden blir ganska tråkig, så jag är nu lydig och lägger upp en bild.
Vänj er inte vid det, dock. Jag har en tendens att lägga mycket betydelse vid bruket av bilder och tar inte särskilt lätt på att använda bilder. De kan betyda en sak för mig och något helt annat för andra personer - risken att bli missförstådd i sitt bildbruk är överhängande. Just denna bild vill jag dock gärna visa, då den är knuten till en av de japanska myter rörande rävar som gjort starkast intryck på mig. För det djuret är även just så ambivalent som bilder kan vara.
Kitsune är ett av mina hjärte-djur inom irezumi. Visst, jag är väldigt fascinerad även av mer "vanliga" djur (som koi, som jag själv bär) men det är något med räven som slår an en särskild sträng hos mig.
När en vän till mig fick höra att jag skulle bli lärling så skrattade hen och sa att hen nu skulle göra ett undantag från sin styvnackade vägran att låta tatuera sig. Hen gav mig förtroendet att göra vad jag ville, men frågade samtidigt nyfiket vad jag kunde tänka mig att göra. "Kitsune", var mitt omedelbara svar. Det kom helt intuitivt, baserat på den tid som vi lärt att känna varandra snarare än min bevandring i irezumins bildgalleri. Men det kändes bara så rätt.
Efter att ha konsulterat sensei, forskat en del i ämnet och grunnat vidare ett par månader så står mitt beslut fast. Kitsune. Inget annat kan det bli. Det är helt perfekt. Jag skissar som bäst på designen och ju mer jag lär mig, ju mer komplex blir min egen bild av något som jag till en början visste förhållandevis litet om. Jag hade fastnat för den ofta traderade bilden av räven som en varelse som spelar människor spratt men har tvingats revidera detta och inse att kitsune rymmer mycket, mycket mer.
För den intresserade kan jag med värme rekommendera bland annat The fox and the jewel, en antropologisk avhandling av Karen A. Smyers.
onsdag 27 maj 2009
Tillbakablickar
Framtiden är mer oviss än någonsin tidigare, och samtidigt rymmer den också långt många mer löften än vad jag ens vågat drömma om. Många små val måste göras in vägen är ens hjälpligt utstakad, och jag blir trött av blotta tanken. För att skingra tankarna en aning så läste jag häromdagen igenom några gamla dagboksanteckningar och fann saker jag skrivit från början av mitt samröre med Horimatsu.
Det är tudelat att se tillbaka på saker man gjort eller skrivit. Jag känner ofta ett avstånd till det förflutna, ofta känns det bara underligt att se tillbaka på det som varit. Det är väl kanske delvis därför som skrivandet på den här bloggen stundtals känns väldigt motigt.
Men några av de tankar som idag närmar sig en större klarhet började knoppa under de där åren, och jag tänkte dela med mig av några utsnitt från min irezumi-historia. Dessa erfarenheter av irezumi är mina egna och inget som jag vare sig förväntar mig eller tror att andra har upplevt. På det stora hela så är väl allas upplevelse av att bli tatuerade unika.
18 augusti 2006 (tredje sittningen)
Den upplevelsen som det innebar att bli tatuerad på traditionellt vis motsvarade alla de förväntningar och förhoppningar som jag haft kring det hela. Till att börja med är det alldeles tyst. Inget elakt brummande från en ilsken maskin, bara det lätta ljudet av nålar som penetrerar hud. M, som vanligtvis är rätt pratsam, tystnade och gick helt in i sitt hantverk och jag, jag var upptagen med att till fullo befinna mig i min kropp, i min hud. Först, en lätt stickande förnimmelse. Sedan en ihärdigt brännande känsla, som att någon gnuggade min hud med en vass rotborste, ville skrubba bort smuts och spår som gått djupt. Efter det... Jag tänker inte försöka beskriva det hela mer ingående i rädsla av att det bara ska bli patetiskt men de fyrtio minuter som jag genomlevde igår känns som några av de viktigaste minuterna i mitt liv hitintills. Fråga mig inte varför, för jag kommer inte att kunna svara.
6 september 2006
Jag blundade mycket av tiden och koncentrerade mig på Ms röst, det lite gnissliga ljudet av teborins hals mot latexhandsken och ljudet av hud som sticks sönder. Det mesta av skuggningen blev klart igår så nästa sittning innebär avslutandet av linjearbetet, resterande skuggning och med lite tur kanske även lite färg. Det ska bli intressant med färgen, jag kan inte riktigt föreställa mig min hud med en färg - den har ju som alltid varit lite blekt intetsägande och den här tatueringen ”klär på” en på ett drastiskt vis. På sätt och vis så skulle jag vilja se det hela klart snart bara för att få en uppfattning om vad det egentligen kommer att innebära men samtidigt så börjar jag värdesätta sittningarna och timmarna på mattan. Det är avslappnande, på ett underligt vis. Vissa lär sig tai chi för att slappna av, andra låter tatuera sig.
31 augusti 2007
Igår påbörjades arbetet med den andra ärmen. Natten innan låg jag i mörkret i min säng och tittade på den vita, orörda huden. Sedan jag påbörjade min första ärm för något mer än ett år sedan så slog det mig att jag aldrig mer skulle vara helt bar, att min hud för alltid ska vara mer plagg än skinn just där tatueringen sitter. Andra människor inte heller behandlar den delen av mig riktigt som min hud utan tycks känna att det är något som står utanför mig, i alla fall om man ska döma efter hur många människor som helt ogenerat stryker en på armen nuförtiden om man vågar sig ut på krogen. En sådan närgångenhet hade lett till en smäll bara för några år sedan men nu så är det nästan som att jag själv inte upplever det som Mitt Skinn.
Nå, hur som haver, tankarna kom till mig häromnatten när jag låg i dunklet och sneglade på min ”rena” arm som för tillfället vilade runt den halvslumrande maken. Han kisade på mig och frågade vad jag tänkte på och jag berättade. Då sa han att han på ett sätt sörjde tillkomsten av nästa ärm. Att tatueringen allt efter som dolde det han uppskattade så mycket; min nakna hud. Att för varje sittning så försvann lite av det som han var så fäst vid och ersattes av något annat. Det kändes konstigt. Lite vemodigt.
Det var det med en antydan av melankoli som jag lyfte på plasten imorse och sköljde bort resterna av bläck, det torkade blodet och sårvätskan.
Så skrev jag, under det första året.
Det är lustigt hur funderingarna har gått under de stunder som jag befunnit mig under nålen. Min första tatuering, som jag skaffade som 18 åring (2 dagar efter myndighetsdagen), är inte omgiven av några sådana känslor. Allt jag skrev om det då, var att det gjorde ont. Den tatueringen skaffade jag nog mer för andras skull än min egen, när jag tänker efter. Placerad så att den är väl synlig för andra men jag själv aldrig kan titta direkt på den. Det fanns en tanke med det också, men den minns jag inte idag. Hur som, jag ser med spänning på hur saker utvecklar sig.
Det är tudelat att se tillbaka på saker man gjort eller skrivit. Jag känner ofta ett avstånd till det förflutna, ofta känns det bara underligt att se tillbaka på det som varit. Det är väl kanske delvis därför som skrivandet på den här bloggen stundtals känns väldigt motigt.
Men några av de tankar som idag närmar sig en större klarhet började knoppa under de där åren, och jag tänkte dela med mig av några utsnitt från min irezumi-historia. Dessa erfarenheter av irezumi är mina egna och inget som jag vare sig förväntar mig eller tror att andra har upplevt. På det stora hela så är väl allas upplevelse av att bli tatuerade unika.
18 augusti 2006 (tredje sittningen)
Den upplevelsen som det innebar att bli tatuerad på traditionellt vis motsvarade alla de förväntningar och förhoppningar som jag haft kring det hela. Till att börja med är det alldeles tyst. Inget elakt brummande från en ilsken maskin, bara det lätta ljudet av nålar som penetrerar hud. M, som vanligtvis är rätt pratsam, tystnade och gick helt in i sitt hantverk och jag, jag var upptagen med att till fullo befinna mig i min kropp, i min hud. Först, en lätt stickande förnimmelse. Sedan en ihärdigt brännande känsla, som att någon gnuggade min hud med en vass rotborste, ville skrubba bort smuts och spår som gått djupt. Efter det... Jag tänker inte försöka beskriva det hela mer ingående i rädsla av att det bara ska bli patetiskt men de fyrtio minuter som jag genomlevde igår känns som några av de viktigaste minuterna i mitt liv hitintills. Fråga mig inte varför, för jag kommer inte att kunna svara.
6 september 2006
Jag blundade mycket av tiden och koncentrerade mig på Ms röst, det lite gnissliga ljudet av teborins hals mot latexhandsken och ljudet av hud som sticks sönder. Det mesta av skuggningen blev klart igår så nästa sittning innebär avslutandet av linjearbetet, resterande skuggning och med lite tur kanske även lite färg. Det ska bli intressant med färgen, jag kan inte riktigt föreställa mig min hud med en färg - den har ju som alltid varit lite blekt intetsägande och den här tatueringen ”klär på” en på ett drastiskt vis. På sätt och vis så skulle jag vilja se det hela klart snart bara för att få en uppfattning om vad det egentligen kommer att innebära men samtidigt så börjar jag värdesätta sittningarna och timmarna på mattan. Det är avslappnande, på ett underligt vis. Vissa lär sig tai chi för att slappna av, andra låter tatuera sig.
31 augusti 2007
Igår påbörjades arbetet med den andra ärmen. Natten innan låg jag i mörkret i min säng och tittade på den vita, orörda huden. Sedan jag påbörjade min första ärm för något mer än ett år sedan så slog det mig att jag aldrig mer skulle vara helt bar, att min hud för alltid ska vara mer plagg än skinn just där tatueringen sitter. Andra människor inte heller behandlar den delen av mig riktigt som min hud utan tycks känna att det är något som står utanför mig, i alla fall om man ska döma efter hur många människor som helt ogenerat stryker en på armen nuförtiden om man vågar sig ut på krogen. En sådan närgångenhet hade lett till en smäll bara för några år sedan men nu så är det nästan som att jag själv inte upplever det som Mitt Skinn.
Nå, hur som haver, tankarna kom till mig häromnatten när jag låg i dunklet och sneglade på min ”rena” arm som för tillfället vilade runt den halvslumrande maken. Han kisade på mig och frågade vad jag tänkte på och jag berättade. Då sa han att han på ett sätt sörjde tillkomsten av nästa ärm. Att tatueringen allt efter som dolde det han uppskattade så mycket; min nakna hud. Att för varje sittning så försvann lite av det som han var så fäst vid och ersattes av något annat. Det kändes konstigt. Lite vemodigt.
Det var det med en antydan av melankoli som jag lyfte på plasten imorse och sköljde bort resterna av bläck, det torkade blodet och sårvätskan.
Så skrev jag, under det första året.
Det är lustigt hur funderingarna har gått under de stunder som jag befunnit mig under nålen. Min första tatuering, som jag skaffade som 18 åring (2 dagar efter myndighetsdagen), är inte omgiven av några sådana känslor. Allt jag skrev om det då, var att det gjorde ont. Den tatueringen skaffade jag nog mer för andras skull än min egen, när jag tänker efter. Placerad så att den är väl synlig för andra men jag själv aldrig kan titta direkt på den. Det fanns en tanke med det också, men den minns jag inte idag. Hur som, jag ser med spänning på hur saker utvecklar sig.
onsdag 20 maj 2009
Långsamheten.
Idag överraskades jag av det faktum att löven spirar på träden, skapade ett milt grönt skimmer kring tidigare så nakna grenar. Det ligger en förväntan i luften. Ljuset dröjer sig kvar länge, länge och solen stiger tidigt på morgonen och väcker småfåglarna som genast brister ut i sång. Äntligen har våren kommit även hit!
Jag blir lika förvånad varje år det blir vår, då den evighetslånga vintern med tillhörande mörker och kyla fått mig att sluta minnas hur våren och sommaren kändes. Och med dem, även vissheten om varför jag har valt att stanna här uppe i norr. Det är något särskilt med ljuset, nästan som att det är extra intensivt för att kompensera sina många månaders frånvaro. Jag tycker till och med om att vakna klockan fem på morgonen, bara det är solen som väcker mig. Det är liksom okej då.
Idag togs ytterligare ett steg längs stigen som deshi. Det var litet, för all del, och inte särskilt komplicerat eller betungande. Men det var viktigt för mig. Det var en påminnelse att hur långsamt det än går, så går det alltid framåt.
Det är något som jag verkligen fått kämpa för att se – jag som lever ett liv med högsta växeln i, ständigt på språng, aldrig på samma plats länge (i tanken). Men, om jag ska vara helt ärlig så började jag uppskatta det långsamma när jag på allvar kom i kontakt med irezumi. Sedan den dagen har det varit en pågående övning i att uppskatta nuet och inte leva i framtiden istället för här. Sämre lärdomar kan man göra.
Jag blir lika förvånad varje år det blir vår, då den evighetslånga vintern med tillhörande mörker och kyla fått mig att sluta minnas hur våren och sommaren kändes. Och med dem, även vissheten om varför jag har valt att stanna här uppe i norr. Det är något särskilt med ljuset, nästan som att det är extra intensivt för att kompensera sina många månaders frånvaro. Jag tycker till och med om att vakna klockan fem på morgonen, bara det är solen som väcker mig. Det är liksom okej då.
Idag togs ytterligare ett steg längs stigen som deshi. Det var litet, för all del, och inte särskilt komplicerat eller betungande. Men det var viktigt för mig. Det var en påminnelse att hur långsamt det än går, så går det alltid framåt.
Det är något som jag verkligen fått kämpa för att se – jag som lever ett liv med högsta växeln i, ständigt på språng, aldrig på samma plats länge (i tanken). Men, om jag ska vara helt ärlig så började jag uppskatta det långsamma när jag på allvar kom i kontakt med irezumi. Sedan den dagen har det varit en pågående övning i att uppskatta nuet och inte leva i framtiden istället för här. Sämre lärdomar kan man göra.
måndag 4 maj 2009
Fördomar och balsalar
Jag upphör aldrig förvånas över hur omvärlden reagerar på tatuerad hud. För varje nytt sammanhang jag deltar i finns en ny reaktion att lägga till listan.
Det är inte alltid de yngre generationerna (min egen eller yngre) som reagerar bäst på dekorerad hud – jag har tvärtom hamnat i långa och tröttsamma samtal kvällar då jag hellre hade druckit min öl ifred. Inte sällan har jag då också tvingats försöka övertyga tvivlare om hur mina utsmyckningar blivit gjorda, för alla som trillat in på en drop-in studio och skaffat sig en liten tatuering är ju, efter ett glas eller två, tatueringsexperter och kan bedöma vilken teknik som en tatuering är gjord med.
Barn är den skara människor som tycks ha lättast för att ta till sig färgglatt skinn. Flertalet gånger har jag blivit tillrättavisad av yngre förmågor: ”Man får faktiskt inte rita på skinnet!”. De kopplar utsmyckningen direkt till sin egen tillvaro, och i den är det belagt med förbud från föräldrarna att ta till en penna på sitt eller andras skinn. Jag måste säga att jag tycker att det är en ganska skön reaktion och den är ofta så spontan och direkt att deras föräldrar blir alldeles paffa. När man väl förklarat att bilderna ”sitter fast” så tappar de intresset ganska snart – för dem är det ointressant varför jag har dem och när de väl vet hur det funkar så går de vidare med viktigare saker. Detta skulle mången ung man med en öl innanför västen behöva ta till sig.
De som verkar vara mest bekymrade över att jag är tatuerad är män i medelåldern, normens väktare. De ojar sig och klagar och försöker förklara hur vacker jag kunde ha varit OM jag inte hade varit tatuerad, piercad osv. Det är fascinerande att inse hur liten respekt det finns för det i deras tycke avvikande. Jag kan ibland även fundera på hur min värld skulle se ut om även jag utgick ifrån att allt andra personer gjorde, gjorde de för att attrahera just mig. Det måste vara en spännande tillvaro.
Jag var nyligt på bal. I en spegelsal med kristallkronor, takmålningar och sammetsdraperier för fönstren. Men inramningen åsido, så var det mest fascinerande av allt att denna bal ägde rum i en ordens regi. Du vet, bara män tillåtna som medlemmar, ordensbeteckningar, hemliga riter och så vidare – hela paketet. Då jag varken är man eller ordensmedlem var jag där som gäst till en av sällskapets yngre medlemmar. Iförd en mörkröd cocktailklänning, lite ärvda bijouterier och stärkt med ett par glas champagne äntrade jag balsalen, förvissad om att jag skulle utgöra en udda fågel i sammanhanget.
Mycket riktigt. Förutom att jag med råge var den yngsta deltagaren så var jag också den enda som stoltserade med tatueringar. Det övriga sällskapet var väl i genomsnitt 55 år, hade värdigt grånat hår och diskret eleganta kläder. Jag var enkelt sagt en katt bland hermeliner. Min värd introducerade mig för ordensherrar och deras hustrur av olika rang, och jag bemöttes mycket hövligt. Jag hade just börjat slappna av då en gentleman hajar till vid åsynen av mina tatueringar som kikade fram under sjalens tyg. Mycket artigt frågar han om det vore ohövligt att be mig exponera lite mer hud så att han kunde få en ordentlig titt på mina armar. Han ägnade en god stund åt att granska dem i detalj. Slutligen fäller han omdömet:
- Damen har oerhört vackra tatueringar. De överglänser min dotters dito med hästlängder.
Detta ledde till ett långt och trevligt samtal om kopplingen mellan japanska träsnitt och traditionell japansk tatuering(en koppling han rätt snabbt gjorde).
Resten av kvällen får jag ta emot flera komplimanger för mina koi. Komplimanger uteslutande levererade från äldre, högutbildade och höginkomsttagande män – en skara som jag måste säga att jag inte direkt väntat skulle vara så vänligt inställda. Jag hade en fin kväll, med trevliga samtal, god middag och ett tillfälle att dansa till jazzband en hel kväll, och lämnade balen en fördom fattigare. Tack och lov.
Det är inte alltid de yngre generationerna (min egen eller yngre) som reagerar bäst på dekorerad hud – jag har tvärtom hamnat i långa och tröttsamma samtal kvällar då jag hellre hade druckit min öl ifred. Inte sällan har jag då också tvingats försöka övertyga tvivlare om hur mina utsmyckningar blivit gjorda, för alla som trillat in på en drop-in studio och skaffat sig en liten tatuering är ju, efter ett glas eller två, tatueringsexperter och kan bedöma vilken teknik som en tatuering är gjord med.
Barn är den skara människor som tycks ha lättast för att ta till sig färgglatt skinn. Flertalet gånger har jag blivit tillrättavisad av yngre förmågor: ”Man får faktiskt inte rita på skinnet!”. De kopplar utsmyckningen direkt till sin egen tillvaro, och i den är det belagt med förbud från föräldrarna att ta till en penna på sitt eller andras skinn. Jag måste säga att jag tycker att det är en ganska skön reaktion och den är ofta så spontan och direkt att deras föräldrar blir alldeles paffa. När man väl förklarat att bilderna ”sitter fast” så tappar de intresset ganska snart – för dem är det ointressant varför jag har dem och när de väl vet hur det funkar så går de vidare med viktigare saker. Detta skulle mången ung man med en öl innanför västen behöva ta till sig.
De som verkar vara mest bekymrade över att jag är tatuerad är män i medelåldern, normens väktare. De ojar sig och klagar och försöker förklara hur vacker jag kunde ha varit OM jag inte hade varit tatuerad, piercad osv. Det är fascinerande att inse hur liten respekt det finns för det i deras tycke avvikande. Jag kan ibland även fundera på hur min värld skulle se ut om även jag utgick ifrån att allt andra personer gjorde, gjorde de för att attrahera just mig. Det måste vara en spännande tillvaro.
Jag var nyligt på bal. I en spegelsal med kristallkronor, takmålningar och sammetsdraperier för fönstren. Men inramningen åsido, så var det mest fascinerande av allt att denna bal ägde rum i en ordens regi. Du vet, bara män tillåtna som medlemmar, ordensbeteckningar, hemliga riter och så vidare – hela paketet. Då jag varken är man eller ordensmedlem var jag där som gäst till en av sällskapets yngre medlemmar. Iförd en mörkröd cocktailklänning, lite ärvda bijouterier och stärkt med ett par glas champagne äntrade jag balsalen, förvissad om att jag skulle utgöra en udda fågel i sammanhanget.
Mycket riktigt. Förutom att jag med råge var den yngsta deltagaren så var jag också den enda som stoltserade med tatueringar. Det övriga sällskapet var väl i genomsnitt 55 år, hade värdigt grånat hår och diskret eleganta kläder. Jag var enkelt sagt en katt bland hermeliner. Min värd introducerade mig för ordensherrar och deras hustrur av olika rang, och jag bemöttes mycket hövligt. Jag hade just börjat slappna av då en gentleman hajar till vid åsynen av mina tatueringar som kikade fram under sjalens tyg. Mycket artigt frågar han om det vore ohövligt att be mig exponera lite mer hud så att han kunde få en ordentlig titt på mina armar. Han ägnade en god stund åt att granska dem i detalj. Slutligen fäller han omdömet:
- Damen har oerhört vackra tatueringar. De överglänser min dotters dito med hästlängder.
Detta ledde till ett långt och trevligt samtal om kopplingen mellan japanska träsnitt och traditionell japansk tatuering(en koppling han rätt snabbt gjorde).
Resten av kvällen får jag ta emot flera komplimanger för mina koi. Komplimanger uteslutande levererade från äldre, högutbildade och höginkomsttagande män – en skara som jag måste säga att jag inte direkt väntat skulle vara så vänligt inställda. Jag hade en fin kväll, med trevliga samtal, god middag och ett tillfälle att dansa till jazzband en hel kväll, och lämnade balen en fördom fattigare. Tack och lov.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)