Första tatueringen

Härom veckan utförde jag min första tatuering. Det ilar till i kroppen av adrenalintillförsel bara när jag skriver det – jag tatuerade en person. Det var en väldigt stark upplevelse.

Dagen inleddes med att jag satt med och studerade när min lärare arbetade på en klient vars tatuering jag har haft förmånen att få följa från första sittningen. Jag har fått se hur sensei komponerar sina verk, hur designen vävs samman från noll, hur orört skinn blir en komplex brokad. Jag har även fått bli ökat uppmärksam på vilka stora kunskaper om japansk tradition och kultur som ligger bakom ett verk av min lärare.

Att se en skicklig hantverkare i arbete är att få en chans att själv lära sig något, om än den jord som kunskapen faller i ännu inte är bördig – som deshi med endast ett par månader av lärande är det många saker som ännu är dunkla för mig. Detta till trots så fastnar alltid något i medvetandet och en lärdom blir gjord.
Den dagen försökte jag febrilt att sammanställa den kunskap som jag snappat upp under de månader som jag varit deshi, och för varje timme blev jag än mer ängslig. Tänk om jag missar något viktigt? Tänk om jag inte har sett den där avgörande lilla detaljen? Tänk om jag inte tittat och lyssnat så noga som jag borde ha?

När det väl var dags för mig att ställa i ordning arbetsplatsen på eftermiddagen, så darrade händerna en aning. Det kändes en aning olovandes att ställa fram instrumenten, förbereda klientens plats och hälla upp färg i de små kopparna, trots min senseis lugnande röst. Han hade bestämt vilket motiv och var - en tallkvist (matsu), placerad på vristen – ett lämpligt motiv för en ovan hand. Och hur ovan var inte handen! Att förbereda ytan med rakning, rengöring och utplacering av stencilen utfördes med påtagliga darrningar.
Själva tatuerandet var ovant men det blev en bra upplevelse då min lärares lugn var ständigt närvarande. Han hade överseende med mitt nervösa flyttande hit och dit, med min långsamhet och oro. Efter ett par minuter så kunde jag, om inte slappna av, så i alla fall känna efter vad det var jag höll på med.

Det slutgiltiga resultatet? En utmattad men oerhört lycklig tatuerarlärling som just fått känna luft under vingarna. Och en liten, liten tatuering som i mitt tycke är att jämföra med att bestiga berg. Jag tittar på bilden av den då och då och känner mig upprymd.

Om rörelse

Det rör på sig nu, nya möjligheter tycks lura i varje hörn och förvånansvärt många gamla trådar har det börjat nystas i igen. Ni vet, gamla planer som man smitt tillsammans med någon men som sedan avstannat av olika skäl. Det är som att ägna sig åt isfiske och se alla linor rycka samtidigt - man vet inte om man ska bli glad eller nervös.

Jag vill gärna vara en del av precis allt spännande som händer hela tiden. Det innebär att uppmärksamheten måste fördelas över ett brett fält, med konsekvensen att det ibland blir lite väl mycket att tänka på samtidigt. Just nu måste jag försöka ha två stora fokus: horimono och min forskning. De föder ju i sin tur en mängd andra projekt, alla lika spännande, lovande och underbara att vara en del av. Det är lätt för mig att låta mig svepas med, men nu är ett fast fotfäste a och o. Två stadiga ben som ska utgöra bas för "allt annat".

Det måste till att byggas en solid grund för att kunna utvecklas, oavsett vad målet för strävan är. Det innebär för mig att jag måste styra några av de roliga projekten åt sidan, försöka ignorera de ryckande linorna ett tag till och fokusera. Skriva klart ett kapitel, avsluta en skiss. Små steg mot höga höjder.

Vårvintermorgon

Det finns få bättre sätt att börja morgonen på än med fysisk träning. Vakna tidigt, äta sin frukost, hoppa på cykeln och trampa iväg till gymmet för en genomkörning. Det är receptet för en dag med behagligt trötta muskler som håller rastlösheten i schack resten av dagen. Annars börjar det att krypa och klia i kroppen redan vid lunchtid. Det blir svårt att fokusera och jag försöker dämpa oron med musik, te eller lite skönlitteratur (gärna av det slaskiga slaget, som en motpol till de drivor av facklitteratur som jag annars är förvisad till). Men dessa saker kan inte lugna mig på samma sätt. Efter en tids paus från detta så står det nu klart hur mycket jag egentligen har saknat det.
Det är något med gymmets atmosfär tidigt på morgonen. Lite sömnigt. Lagom ambitiöst. Dåliga morgonprogram på radio som jag kan finna mig i att lyssna på därför att inget annat val finns. Det är skönt att inte välja alla gånger. Jag välkomnar det. Det enda fokus jag behöver ha är på kroppen, på andningen och hur det bränner i muskelfibrerna av ansträngningen. Det är skönt, meditativt. Det enda som egentligen ger mig en liknande känsla av lugn är att bli tatuerad, lustigt nog.

Även det är ju en process där kroppen verkligen är kropp och inte ett objekt att forma, klä och visa för andra. Nä, just då, under nålen så är huden så ofrånkomligt kött. Man tvingas in i sig själv, kan inte välja att vara någon annanstans. Jag upplever det som mycket positivt, på gränsen till en renande upplevelse.

Man ägnar för mycket tid åt tanken och för lite i sin kropp. Jag ska jobba för att ändra på det för egen del.

Genombrott

Jag tror mig ha upplevt ett genombrott i skissarbetet! Bland alla linjer som bara känns fel fel fel så hittade jag plötsligt något. Något litet, nästan oansenligt. Ett överlappande streck, egentligen. Men där tror jag att roten till hela kampen låg, i detaljen, i något som jag tidigare överhuvudtaget inte reflekterat över. Lösningen fanns i det lilla. När jag började ägna den uppmärksamhet upphörde striden och saker och ting började flyta mjukt och smidigt igen.

Jag firar med en kopp te. Seger!

En övning i tålamod

De senaste dagarna har jag jobbat med två utmaningar. Den ena är relaterad till det skrivna ordet och det andra till den tecknade formen. Det sistnämnda har de senaste månaderna i huvudsak rört karpen, koi. Jag tecknar, prövar och tittar. Ratar, tecknar igen och tittar. Jag försöker att se, inte bara titta, men det går trögt. Köksbord och arbetsbord belamras av skisser, de flyter ut på golvet som en ström. Katten sätter sig demonstrativt i högen av fiskar, tittar lojt på mig.Fenors kurvor, ögons intensitet - mycket behöver arbetas på. Och jag brinner av irritation. Jag kan verkligen höra min sensei harkla sig i bakgrunden - irritationen är ingen lämplig drivkraft.
Så jag andas ett par gånger, brygger te efter konstens alla regler och ger mig på det igen.
Försöker att njuta av kvisten av körsbärsblommor i vasen på bordet när linjerna spelar mig spratt.

Inom min vänskapskrets är nog alla de flesta medvetna om att tålamod inte kan räknas som en av mina dygder. Jag blir snabbt frustrerad av motstånd, känner irritationen stiga i mig när motgångarna radar upp sig och har lätt för att tappa humöret. Att ge upp ligger dock inte för mig - varje misslyckande lämnar så djupa spår att jag knappt vill tänka på dem. Jag kämpar vidare, fräsande och kokande inombords.

För dem som ser mig utifrån antar jag att jag i sådana situationer kan framstå som tjurskallig. Jag är ingen fröjd att jobba nära under prövningar, och det har i sin tur lett till att det mesta jag företagit mig har varit baserat på att jag kan göra det själv, utan någon annans inblandning. Bli förbannad, pröva mig fram, bli förbannad igen och nöta vidare. Men jag surar på. Når till slutet, även om det inte alltid är det slut som jag tänkt mig. När jag tänker tillbaka på det som varit så har nog mina största glädjeämnen varit sprungna ur någon form av kamp, av repetition och uthållighet. Det gläder mig att det är så - det tar udden av irritationen nästa gång mitt tålamod prövas. Det får mig att förstå att min envishet också kan vara en sorts tålamod, om än i en mycket rå form.

Jag tror att jag är på god väg.

Vår

Att vakna på morgonen av mild vårsol ger bästa tänkbara starten på dagen. Det är ett löfte om att de mörka vintermånaderna äntligen är över och att nya tider stundar. Slut på isande kyla, drivor av snö och dagar där solen går ner kl 15 - välkommen värmande solljus, dropp från taket och ljusa kvällar!

Det är svårt att inte känna optimism dessa första pirrande dagar av vår, trots att jag egentligen vet att snart kommer snön igen, och att isen kommer att lägga sig över vattenpölarna. Det kliar i fingrarna att få starta igång nya projekt, skrivna såväl som av ett annat slag. Jag har ägnat morgonen åt mina designer, sittande vid köksbordet med solljus i ögonen och med en katt i knät. Det kändes lättare nu, som om att det långsamt håller på att ge sig. Men flödet är lite hämmat, lider troligtvis fortfarande av lite kramp efter de senaste veckornas anspänningar och osäkerhet. När minnet av det har smält bort, tillsammans med snön, kommer linjerna nog att återfå sin frihet och fulla rörelse. Men jag vet vad jag söker nu, och letandet börjar att ge resultat.

Namngivning, platstagning

Hasigakari är namnet på den bro som skådespelarna inom den japanska no-teatern passerar för att nå till scenen. Någonstans under sin vandring "blir" skådespelaren sin roll och lämnar sitt vardagliga jag bakom sig. Bron blir den plats där det gamla och det nya för ett ögonblick agerar i samförstånd. Jag tänker mig då bron som en transitplats, en plats mellan platser, beroende av förflyttning, där en förvandling äger rum.

Så vill jag gärna tänka på det jag gör också. Som något som försigår mellan olika givna platser, som för dem samman, men också som skapar nya väger, alternativa slutdestinationer. Jag tror på respekt för tradition och tidigare generationers kunskaper, men jag har en lika stark tro på innovationen, nyfikenheten och oräddheten. För vilken nyfikenhet kan existera utan en grundläggande trygghet? Vilka traditioner kan fortsätta existera utan viss anpassning?
Lite av båda utgör en segrande kombination.